Aftonbladet – 15 september 1858, sida 3

allmänna riktning gör oss dessutom öfverty gade om att denna fråga går en bastig lös ning till mötes. Den allmänna odlingen förtränger och lik. sl som öfverbygger den ursprungliga naturen I några länder har odlingen till och med re dan gått så långt, att nästan hvarje dvadrattum af jorden är odlad eller brukad, att hvarje träd är planteradt eller sådt, att — med et ord — naturen, så långt den är för menniskan tillgänglig och beberrskelig, är ett uttryck af. menniskans skaparekraft och lynne. Man skulle kunna föreställa sig, att det måtte vara qvaft i ett sådant land, i en sådan natur. Och skulle man döma af den mängd resande engelsmän, hvilka söka a primitif country och derföre ställa sina färder helst Åtill Norge, Schweiz eller obesökta trakter af Afrika; Sydamerika 0. s. v., så skulle man visserligen kunna vara frestad att tro något Tsådant. Men en sådan slutsats vore lika förd hastat som den gamla bekanta i Pleuvings Tlogica: Cajus är gul, ergo har Cajus gulsoten. Man har ej rätt-att döma England efter dess Å turister. Belgierna resa ej så mycket. Och Å deras land är dock lika solidt som England. Å Nej, saken har flera sidor. Man skulle, som sagdt, lätt kunna tro det vara qvaft, ja osundt i,en sådander öfverodlad natur. Men vi våga påstå att: det förbåller sig tvärtom. Den största stad i verlden, London, är tillika — mirabile dietu — i de flesta fall den snyggaste och den sundaste. Odlingen, bildningen förer sådant med sig — så länge nemligen, förstås, som den är vid friskt lif; ty, i förbigående sagdt, odlingen hos de särskilta folken har sin kulminationspunkt, som vi veta; och vill man se huru en odling, som öfverlefvat sig sjelf, har det, så får man bäst besked derom i Roms och Greklands smutsiga elände. Alltså, det ligger i den friska, lefvande odlingens karakter att göra naturen sig underdånig, ej att förderfva den. De mest och bäst odlade länderna äro de friskaste. Osundheten bor hos oordningen och den halfva odlingen, utefter hela den skala af menskliga tillstånd, som ligger mellan det maturligax ursprungstillståndet och det likväl ännu naturligare stadiet, då den yttre odlingen är ett uttryck af hög andlig bildning. Är det friskt i urskogar, på haf och oplöjda länder, så är det dock lika friskt och i viss mening friskare i den högt odlade bygden — i det andliga klimatet, hvari den i och genom odlingen lefvande naturen der andas. Staden är på sätt och vis menniskans eröfring undan naturens herravälde. Stadslifvet framställes också såsom motsats till litvet ute i naturen, och är det äfven i de flesta fall. Staden har också sin odlingshistoria. Det förhåller sig med den som med bygdens, med ländernas. Så länge den är mer eller mindre half eller ofullbordad, är det äfven si och så med stadens friskbet.I de länder, der odlingen ännu icke hunnit till något större, ädlare herravälde öfver naturen, der visar sig äfven staden halffärdig, halffrisk. Der råder ingen naturfrisk ursprunglighet — men också icke heller den högre odlingens fullt ordnade system och den deraf konstituerade friskheten. Sådana äro — för att tvärt afbryta alla vidare inledningsreflexioner — våra svenska städer, och särskilt Stockhom, såsom företrädesvis varande den svenska staden. Den, som med någon uppmärksamhet följt oss genom inledningen, inser, att detta uttryck ej innehåller något kander? Den svenska staden kan svårligen i närvarande stund vara annorlunda än den är. Den svenska odlingens och bildningens historia, om den vore skrifven, skulle tydligt kunna bevisa, att vi befinna oss: just på den punkt, der — hela den föregående odlingen och bildningen stält oss. ; Men det går fort med den yttre odlingens utbredande i våra dagar. Man håller på att glömma Gud och hela verlden för denna yttre odlings skull. Eller man känner sig drifven att sopa rent utanför sin egen dörr, kanske för att framdeles så mycket bättre kunna taga emot de höga gäster, som man nu i sin äflan och ifver försummar alltför mycket. Emellertid — det -går fort med den yttre odlingen. Och äfven den svenska staden börjar blifva ett föremål för dess arbete. Och härmed äro vi ändtligen inne på vårt egentliga ämne. Våra svenska städer ... ja, de äro små och fattiga, såsom Sverge i allmänhet påstår sig vara. Betraktar man dem närmare, så finner man dem dock i all sin ringhet ega — karakter. Dock är det mera det olika arbete, som hvarje särskilt stad förnämligast bedrifver, som . karakteriserar densamma , mer än den omgifvande: bygdens och : folkets egendomliga lynne, ehuru äfven dessa ega sitt inflytande på den der konstprodukten, staden. Jemför man dessa våra städer åter Med andra länders städer, isynnerhet de länders, der ods lingen hunnit:längre än i Sverge, — så förråda de sin bristande odling. Eller finnes väl något smaklösare, konstlösare, fulare och oordentligare än mängden af våra mindre småstäder, för att icke tala om shuskigheten ien och annan af dem. Egde de ej den ursprungliga friska naturen så alldeles: inpå sig, som fallet är med de flesta, så skulle man kunna anse den svenska. småstadsboen i allmänhet såsom den olyckligast lottade menniska i verlden. Men detta förhållahde är under sin brytning. Hvad man än må säga om vår tid, men den. yttre ordningens, snyggletens, trefnadens, helsans sak förfäktas och bearbetas; och huru mången har det derföre icke händt, att, när han efter ett tiotal af år besöker den eller den: städen, — så känner han den knappast igen. nn nn nlsalasstsesssännsnensR RE om Tätt och alldeles vilseleda hennes ädlare instinkter? Den kärlek, som hvilar på ömsesidiga svagheter, har en alltför osäker grund ER AE on FAR. CON Me Lät