Aftonbladet – 15 september 1858, sida 2

hennes vistande i: mitt hus. Jag vill likväl inställa mitt omdöme tilldess ni sjelf förklarat er. å Och denna förklaring afger jag med största beredvillighet inför en så ädel domarinna. För tre år sedan, under det jag tjenstgjorde såsom underläkare på lasarettet, gick jag en afton Drottninggatan uppföre till Kungsbacken. Framför mig vandrade en ung flicka, beledsagad af en betjent, med lantärna. Det var mycket halt. Den unga flickan halkade och föll så illa, att hon några ögonblick låg sanslös. Jag skyndade fram, upplyftade henne och; bar henne in i en repslagarebod, som var belägen straxt bredvid, och ämnade skicka betjenten efter ett åkdon, då i detsamma en droska kom körande. Vid lyktskenet igenkände jag en af mina akademikamrater och vänner, notarien von Krug; jag ropade åthonom, han stannade, hoppade ur, och i detsamma. sade -betjenten: Herre Gud, fröken har slagit sig illa, herr notarie Min syster? Hvad säger du? Vi lyftade den: unga flickan upp i åkdonet, och Albert bad mig följa med hem: Professorskan var nedrest till Skåne 1 och för ett arf efter professorns faster: Allt nog, under fjorton dagar besökte jag dagligen Albertine; hon vär min patient, och sedan hon blef frisk, fortfor jag ännu med mina besök hos Albert och tillbringade under en hel månads tid alla aftnar tillsammans med de bådar syskonen. Jag var ung, Albertine skön; och icke underligt då, om jag glömde, att det fanns någon annan skilnad menniskor emellan än den olika grad som bildningen utstakar. Kort före jul återvände professorskan, men insjuknade i en häftig förkylning. Af Albert hade jag så småningom blifvit invigd i hemligheten af modrens lynne och hen