Aftonbladet – 15 september 1858, sida 2

Jag har ingenting annat att förebära till min ursäkt, svarade Richard leende, än att jag, uppfosträd i orangerier och trädgårdar, finner större nöje i att, för ombytes skull, ströfva omkring i den fria naturen. Detskall emellertid alltid utgöra ett stort nöje för mig att dit få åtfölja fru majorskan. Kommen I med flickor? frågade majorskan, vänd: till. Albertine och Jenny. Jag får lof att gå upp till mamma först; men jag skall komma efter, :sade Albertine. Doktorn och majorskan gingo ned till orangeriet. De talade i början om likgiltiga ämnen, men när de anländt till detsamma, satte sig majorskan på en bänk och gaf doktorn tecken att taga plats. Jag måste uppriktigt tillstå, det jag egentligen lockat hit doktorn, för att ostörd, utan allt uppseende, samtala med doktorn. Behöfver jag säga om hvad? En mörk rodnad betäeckte doktorns panna, och med en kall bugning sade han: Täcktes majorskan sjelf uttyda detta hvad; jag är icke nog lycklig att kunna gissa. det. Majorskan smålog. Glöm ett ögonblick, att vi äro främmande för hvarandra, och betrakta mig som en moderlig vän; jag är fullt förvissad att vi då båda skola få lättare att förstå hvarandra. Doktorn bugade sig tigande. Hvad: jag har att säga rörer Albertine, och egentligen är det icke jag, som borde tala med doktorn i detta ämne; det tillhörde hennes egen mor. Dock, med den kännedom jag eger om min svägerskas lynne, tror Jag det vara bäst för oss alla att jag intager hennes ställe och af er utber mig en förklaring öfver ert förhållande till Albertine, hvilket, tillåt mig säga det, nu ställer. den unga flickan i en tvetydig dager. Det smärtar mig, herr doktor, att detta varit händelsen under