man så i formaliteter, att berättelsen om förhandlingarne fylde flera tryckta band. Biskopen -: önskade att man nu måtte återgå till den första enkelheten. Derefter lemnade biskopen ordförandeplatsen till kontraktsprosten magister Jos. Rud.:Falck, hvilken efter uppdrag författat och af trycket utgifvit satser, med anledning af 2 Cor. 5 kap., som nu, i öfverensstämmelse med k. förordningen den 7 Mars 1855, skulle, i stället för den i kyrkolagen anbefalda disputationsakten, under författarens ledning offentligen afhandlas. Då inga särskilta respondenter eller opponenter blifvit utsedda, egde hvar och en af presterskapets ledamöter attiöfverläggningarne deltaga. Den första afdelningen af dessa satser innehöll, enligt gammal sed vid prestmöten, en afhandling m döden och de yttersta tingen, och dermed hade man tillräcklig sysselsättning under första förmiddagen och en god del af samma dags eftermiddag. Prosten Böklin höll ett långt föredrag, derunder han fick tillfälle visa sin stora lärdom och intima bekantskap med kyrkofäderna, hvilkas åsigter han ofta citerade under framställningen af de dogmatiska funderingarne om menniskans utseende vid uppståndelsen och om de lokaler, i hvilka själen möjligtvis kan uppehålla sig emellan döden och den yttersta domen. Professor Sundberg yttrade äfven några ord i detta ämne. Sedan biskopen tillsatt de: sju särskilta afdelningar, hvilka å den tid som blef öfrig efter den allmänna diskussionen hade att förbereda flera vigtiga, i biskopens cirkulär framstälda ärenden, slutades förmiddagens arbeten kl. 11. Eftermiddagens förhandlingar började kl. 2 med ett tumultuariskt uppträde, som hotade att spränga hela prestmötet, men lyckligtvis stillades genom en tidningsskrifvares frivilliga afträdande. Till mötets öfverläggningar hade biskopen, med den makt, som honom i detta afseende tillkom, och så långt detinskränkta utrymmet medgaf, lemnat tillträde åt lekmän, ibland hvilka man, isynnerhet under de.tvenne senare dagarne, såg både skollärare, studenter och allmoge. Tidigt på första mötesdagens morgon hade tvenne tidningsreferenter hos biskopen anhållit om tillstånd att närvara och af honom dertill erhållit benäget. medgifvande. .. Den ene af dessa referenter; utgifvaren af tidningen Öresundsposten, tycktes dock icke särdeles välkommen i den presterliga församlingen. Något missnöje mot honom förmärktes likväl icke under förmiddagen, men då han på eftermid-å dagen inträdde, hördes några röster, som fordrade hans utträdande. Öresundspostens: redaktör upplyste deropande, att han sökt och erhållit biskopens särskilta tillåtelse att afhöra öfverläggningarne och således ansåg, att ingen annan egde rätt att utvisa honom; Med denna förklaring tycktes man för några ögonblick nöja sig, men då biskopen inträdde, att åter öppna förhandlingarne, hördes en stark röst utropa: Öresundspostens redaktör är här närvarande! Är det med presterskapets bifall? — Nej! Nej! skallade i salen. Ganska många ja kunde förnimmas, men de senare öfverröstades af nejropen. Biskopen tillkännagaf, att han lemnat tvenne tidningsreferenter, rättighet att afhöra prestmötets förhandlingar och ansåg således att desamma icke kunde förhindras att begagna -sig af. tillåtelsen. — Icke Öresundsposten får vara här, blef det bullrande svaret på biskopens ord. : Biskopen höjde åter sin röst, men under det tumult, som nu uppstod, kunde hans ord icke förnimmas. Skriket och oredan tycktes icke vilja taga slut, och svårt är att säga hvar man stannat, om icke Öresundspostens redaktör lemnat den bullrande församlingen. Detta aflägsnande lugnade de upprörda sinnena, och man återvände till döden och domen,. Om dessa föremål talade man sedermera både vidt och bredt, och hördes kyrkoherden Lundbergsson, hofpredikanten Angeldorff, domprosten Bring och kyrkoherden Ternström lifligast i diskussionen deltaga. På väckt förslag, att hvarje talare endast skull få en viss inskränkt tidsrymd sig tillmätt, upplyste biskopen, att sådant icke kunde ifrågakomma. Diskussionen vore fri och man hade lika litet rätt att inskränka enna, som att utvisa någon. person, hvilken egde kopens tillåtelse att varanärvarande. Emedan aktören af Öresundsposten frivillligt aflägsnat sig, ck det dervid bero, men det var biskopens rätt, som lifvit förnärmad. Sedan man lemnat talet om döden och de yttera tingen, öfvergick man till behandlingen af sat;rnas andra afdelning. . Uti den första satsen yttras : För en lärare, som besinnar de sanningar, ka nu blifvit antydda, måste Herren visst vara fruktandes. Hvem har mer än ordets tjenare anledg betänka den förestående räkenskapen, för hvem är faran större att försumma det löfte, som är, att vi skola ingå i hans rolighet? Ingen fråga kan då ock jr honom ega större betydenhet, än huru han i sin ksamhet må rätt förena nit och försigtighet, och nda tillegna sig det saktafarande,, som ligger, n ej i apostelens ord, v. 11, dock säkerligen i dess mening. Författaren anser vidare frågan vinna i vigt sunder tider af andlig oro, eller snarare sjuklighet, sådana, somi de närvarander, och tror, att intet godt härvid uträttas med våld, af hvad beskaffenet som helst. Slutligen menar dock författaren, t äfven undfallenheten måste hafva en gräns och ppställer derföre den frågan: Hvar är. då den rät.a medelvägen? Hofpredikanten Angeldorff yttrade sig först angående denna sats. Han ville väl icke våld, men anåg lagtvång nödvändigt, såvida man icke vill lemna allt vind för våg.. Så länge man egde en lag, borde den ock tillämpas och detta isynnerhet: mot försdarne. Kyrkoherden Lundbergsson talade emot alla våldsch tvångsmedel. Han ansåg att-en lag kanske icke ntid bör tillämpas, ty den kan ju vara grym och örnuftig. Om lagen alltid borde strängt följas, så kunde man ej. heher klandra de kristnas förföljelser nader romerska kejsartiden; ty det var nog lag, som öreskref dessa grymheter: Talären kunde ej gilla, tt menniskor utstötas för sin tros skull. Man borde hafva öfverseende med andras åsigter, då man: fann att de verkligen vore grundade på en lefvande tro, och bland villfarande hade han träffat flera, som egt en sådan tro. Dessa kunde icke med våld återvinnas, men med kärlek och tålamod kunde mycket uträttas. Kyrkoherden Ternström kallade hr Lundbergssons igt om lagens icke-tillämplighet ett falsarium och menade, att den som ej: ville lyda borde tvingas. Han uttalade vidare den åsigt, att många villfarande äro ferstockade, att de icke kunna omvändas.. Herren har, förhärdat deras hjertan, och med dem är intet att uträtta, Derpå hade talaren många exempelinom ;sin församling. Han hade nog användt alla medel för att förmå dem återvända på sanningehs väg, men utan framgång. Det var en ond tid, i hvilken vi lefva, och det såg ut, som om densamma skulle växk oss öfver hufvudet. Detta kunde likväl icke skrämma kyrkoherden Ternström. Han skulle, gå på som han börjat och kämpa så länge han kunde. Kyrkoherden Ternströms. tal beledsagades af månoa bifallsrop. 1 Biskopen erinrade att ordet falsarium icke fick under ; diskussionen begagnas. Det! betyder förfalskningsbrott, och något sådant hade kyrkoherden Ternström ej kunnat mena. Han ville sannolikt endast gå: oriktig uppfattning. : Kyrkoherden Lundbergsson ansåg kyrkoherden Ternström icke hafva den tro, eller den kärlek och det tålamod, som fordras vid behanälingen af villfarande bröder. Dertill fordras stor försigtighet och ett kärleksrikt saktafarande, och på sådant sätt hade talaren .uträttat åtskilligt, . Han ville ock framgå,på den bana han börjat och aldrig vika från kärlekens eller tålamodets väg, om han ock skulle kommå att här stå ensam mot hela den bravoropande flocken., Kyrkoherden Ternström menade sig hafva lika god tro och ej ringare kärlek än kyrkoherden LundbergsDn i hvilkot han —-nåömwm visst i håde tat ön kkrift I I r l 1 r 1 8 t