SS Förlikningskomiteer: Om en sådan i Askers socken i Nerike in rättad komite har Nerikes Nya Allehanda frår dess ordförande, hr Av W. Uhr på Mörby. e.hållit följande upplysningar: År 1845 utkom -en kongl. förordning af innehål hufvudsakligen: att hvarje församling egde utse er eller flere personer, som med samma rätt som när maste frände skulle hafva tillsyn öfver vården af de :omyndiges gods: Jag gjorde i följd deraf pastorerna såväl i Vestra Wingåker, der jag den tiden bodde som i Asker, uppmärksamme på nyttan deraf; soc: kenstämmor utlystes och tillsyningsmän valdes. Sedar ig den 14 Mars 1849 flyttat till Asker, blef jag å Walborgsmesso sockenstämma invald i samma komitå, men som densamma dittills föga kunnat uträtta, men behofvet af dess verksamhet väl blifvit ådagalagdt, föreslog jag, att denna komitå skulle, för att ega rättighet vid. vite ålägga förmyndarne inställelse, förenas med sockennämden under namn af: Sockennämdensafdelning för Förmyndareärenden. Detta bifölls af: församlingen, och följden blef att under året 66 förmyndareräkningar blefvo granskade, hvarwid många fel upptäcktes, hvilka alla af förmyndarne välvilligt rättades, utom af en enda, och denne iblef af domstol dertill ålagd. Tillsyningsmännens werksamhet har äfven alltsedan fortgått, ehuru be:sväret dermed betydligt blifvit minskadt, ty räkningarne äro nu i ett mera ordentligt skick; stundom föras dock blotta anteckningar öfver inkomster och utgifter, och sjelfva räkningen uppsättes af någon bland tillsyningsmännen eller annan af dem dertill ansedd lämplig person, och. de förmyndare, som ej sjelfve ega eller tro sig ega tillräcklig juridisk kunskap för bedömande af ett arfskiftes laglighet, förevisa dem numera inom besvärstidens utgång. BUnder handläggningen af dessa ärenden kom jag i närmaresberöring med flere socknemän, och fann genom deras benägenhet att lätt uppfatta och tro, hyad rätt vore, att en förlikningskomite inom socknea skulle göra mycken nytta. År 1850 den 20 Maj blef äfven mitt förslag derom af församlingen gilladt samt ledamöter i komiten utsedda, och har dess werksamhet alltsedan oafbrutet fortgått med verkligen oväntad framgång, ty ganska många rätt maktpåliggande tvister hafva blifvit utredda samt förlikning träffad, och endast undantagsvis har någon gång händt, att ett förekommande mål icke kunnat förlikas; stundom har dock till och med inträffat att, ehuru ena parten bott inom annan församling, han infunnit sig och tvisten blifvit sliten här; ja, mången gång har än kärande än svarande parten och stundom båda kommit till mig enskilt och frågat, huru jag trodde den dem emellan uppkomna tvist skulle aflöpa vid domstol, och har den på så sätt ofta blifvit bilagd. Vanligen tillgår så: att sedan stämningstiden är tilländalupen, lemnar länsmannen mig beredvilligt ett utdrag ur stämningslistan å deri förekommande tvistemål, hvarefter sammanträde utlyses med komiten, och parterna uppmanas att tillstädeskomma, utan att de från predikstolen namngifvas, och till deras heder må nämnas, att högst sällan någon uteblifver; i mål, hvari stämning ej ågått, kallas svaranden genom särskilt skrifvelse. Med 1edamöterna inom förlikningskomiten har ifrån dess stiftande ingen annan förändring skett än att en dött och tvenne andra blifvit invalde den 11 Juli 1854, och då desse herrar tillika med de öfrige i förlikningskomiten förut voro tillsyningsmän öfver förmyndarevården, så blefvo dessa inrättningar derigenom förenade, till minskning i tidspillan vid sammavkomsten. HjVid 1851 års riksdag, då jag var ledamot i lagutskottet, förekommo motioner om båda dessa inrättningar, och som jag hade erfarenhet af deras nytta, hade jag så mycket mer anledning att verka för dem. Utskottet ansåg visserligen det i 1845 års kongl. förordning förekommande ordet ega i lagstil innebära ett åliggande, men då man erfarit att ganska få församlingar så uppfattat dess mening, blef utskottets förslag — ordalydelsen torde jag dock ej rätt minnas — att hvarje församling egde etc., men om det ej skedde, skulle sockennämden utse personer, hvilka det ålåge tillse såväl förmyndareräkningarnes ordentliga och lagliga uppsättande, som säkerheten för myndlingarnes tillgångar, och, der så nödigt pröfvades, insätta medlen i sparbank eller utlåna dem på annat sätt mot full säkerhet; och ehuru detta förslag, utom sin direkta nytta i sjelfva saken, vore ett medel för afskaffande af de tysta förmånsrätterna, afslogs det dock af riksstånden. föFörlikningskomiteer ansågos af alla inom utskottet vara mycket nyttiga; men i fråga om lag för dem var man mindre ense. En del ansåg allmänna lagens stadgande — att det vore hvarje domares åliggande i tvistemål uppmana parterna till förlikning — innebära allt hvad som behöfdes; ja, en af dem önskade, att inrättande af förlikningskomiteer skulle uppmuntras genom belöningar i penningar, medaljer eller till och med ordnar, men ansåg något särskilt lagstadgande ej af nöden. Vi andra åter, som erfarit ätt domarena ofta nog glömma eller uraktlåta att mana till förlikning, och att, äfven om så sker, lämpliga förlikningsmän ej sällan vid tingstaden saknas, ansågo någon lag derom böra stadgas, och utskottets förslag blef äfven: att intet tvistemål skulle af domstol få afgöras förrän det varit behandladt af förlikningskomite, hvilken borde vara närvarande vid tingstället. Men förslaget gillades ej af riksstånden,