Aftonbladet – 14 september 1858, sida 2

barn, lär den väl icke vara obotlig. Hon smålog kärleksfullt emot honom. Arvid kysste ännu en gång modrens hand, liksom han känt att han skulle behöfva allt hennes öfverseende med honom. Derefter berättade han: att det sedan lång tid väckt hans förundran att Albertine gjorde så tidiga morgonpromenader och att doktorn nästan alltid var ute och promenerade vid samma tid. Detta, i förening med Albertines bestämda vägran att hafva någon af sina kusiner: till sällskap på dessa utflygter, hade uppväckt hans misstankar, så att han i dag företagit sig att spionera och ganska riktigt träffat dem vid lilla slätten i skogen i förtroligt samtal, derunder doktorn höll Albertines händer ömt slutna i sina. Vid denna hågkomst lågade vredens flammor åter på ynglingens kinder, han talade med stor häftighet och utfor i bittra tillmälen emot doktorn. Min första afsigt var att omtala alltsammans för pappa, slöt Arvid. ? Majorskan satt en stund tyst; derefter för städe hon ögonen på sin son och sade: Om du varit i doktorns ställe och likasom han mött Albertine, suttit vid hennes sida, talt med henne förtroligt, hade du äfven då funnit det tadelvärdt? -Mamma, jag är Albertines kusin, och... stammade Arvid. xOch kunde genom din slägtskap vara berättigad dertill, menar du — men icke var det för slägtskapens skull du spionerade på henne; icke heller är det af slägtkärlek du råkat i en sådan vrede mot doktorn; icke var det slutligen något utbrott af rättsinne, som tillrådde dig att omtala allt för pappa, nej, det var en dålig, en lumpen känsla, som vid detta tillfälle beherrskade dig, min gosse. Mamma talar blott om mig, och säger icke ett ord om de brottsliga, om doktorn, som skymfat vårt hus, eller om Albertine, som glömmer sin qvinliga värdighet., Arvid, vi ega ingen rättighet att döma så strängt. För öfrigt, mitt barn, innan du upp