Aftonbladet – 14 september 1858, sida 2

Visst hade Albertine och Minna hoppat mellan buskar och stenar och äfven sprungit, så mycket de förmådde, för att upphinna Arvid; men snart insågo båda det fruktlösa i sitt bemödande, särdeles då naturen försett honom med ett par ovanligt långa ben. Minna rådde derföre att man skulle sakta sin gång och helt lugnt återvända hem, der Albertine borde genast vända sig till Jenny och bedja henne afböja-allä obehagliga uppträden. Doktorn hade tagit en motsatt väg, i akt och mening att genskjuta Arvid samt söka bringa honom till en smula sansning och förnuft. Doktorn lyckades verkligen till en del; ty då han öppnade ena grinden, mötte han Årvid och Jenny, som kommo från parken. Jenny helsade och drog brodern med sig in i stora bygningen, innan doktorn hann ens öppna munnen. I det hela taget, tänkte doktorn, kan det vara så godt att upptäckten. sker ju förr dess hellre; ty denna rol af hemlig älskare är mig förhatlig. Dermed gick doktorn in till sig. Under tiden hade Arvid och Jenny inträdt i sängkammaren till majorskan, som var stadd på väg ut i köket, med en stor nyckelknippa 1 handen. z Mamma, gif mig nycklarne, så skall jag gifva fram till frukosten, ehuru det är din veckan, sade Jenny och bemödade sig att småle, fastän det låg ett uttryck af smärta öfver hennes drag; tala du en smula förnuft med den här ynglingen, som tyckes ha tappat bort sitt eget. Majorskan räckte Jenny nycklarne, och denna gick ut. Arvid hade kastat sig nedi en ländstol och lutade hufvudet i handen. Hvad fattas dig, min gosse? sade modren och förde sin hand öfver hans brännheta panna. Harnågot ledsamt händt? Är pappa ond? Arvid fattade modrens händer och kysste dem. Blotta ljudet af hennes röst tycktes lugna hans upprörda känslor. Mamma, jag känner mig så olycklign, mnmlade han.