Aftonbladet – 13 september 1858, sida 2

lek tillfogadt, och vanligtvis blir hon ett föremål för hans pojkaktiga förföljelse. Vår Arvid var alldeles icke något undantag ifrån den allmänna regeln; och som den känsla, hvilken uppstår hos en yngling vid hans ålder, aldrig är särdeles djup, så blir det en naturlig följd, att egenkärleken har et så mycket större spelrum och -:leder-till ett lågsinnadt hämdbegär. Så förhöll det sig äfven med Arvid. Han ville hämnas, ville såra igen, och derföre ilade han nu framåt med full fart, då, just som han skulle störta förbi skogvaktarestugan en munter röst ropade till honom: Halt! En menniskogestalt stängde vägen för honom, Jenny, uppehåll mig icke, skrek Arvid och sköt temligen: omildt undan systern; men Jenny lade handen på hans arm och: utbrast i ett klingande skratt, i det hon tillade: Har du sett skogsfrun eller hvad i all verlden springer du för? Jag tror, minsann, att herr fänriken är premier i. reträttenn. Min Gud, du ser ju ut som om man skrämt vettet af dig, min lilla gossel 3 Låt mig vara i fred! Jag -har icke tid att höra på dig. Arvid ryckte sig lös från systern, men Jenny var envis, hon trädde sin arm under hans och sade, alltjemt skrattande: Skall det bära af i full karrier, så skola vi åtminstone utgöra ett par. Min Gud, så bra det skall se ut, när Vi komma skenande inpå gården, så här arm i arm. Du ser dåjut; min kära Arvid, som om du alldeles: tappat bort det lilla förstånd Gud gifvit dig. Se så, låt oss nu sätta i väg, jag har redan lyftat högra foten. Jenny, du tager lifvet af mig med ditt skämt. Låt mig få vara. Och Arvid ru skade och ryckte på sin arm, för att blifva systern qvitt. (Forts.)