Aftonbladet – 13 september 1858, sida 2

börliga möten, har förverkat all rätt att föra ett dylikt språk,, utropade Arvid öch rusade mot doktorn med: knutna händer och förvridna anletsdrag. Albertine trädde med sin stolta bållning emellan och sade: Arfvid, inga uppträden; hela detta förhållande rör endast mig, och du eger alldeles ingen rättighet att blanda dig deri. Jo, det skall du få se, svarade: Arvid med upprörd röst och mödosamt återhållna tårar, i det han störtade bort. ;Jag måste följa honom och söka förhindra något uppträde,, sade Albertine, tryckte Richards hand och -ilade bort. Arvid sprang allt hvad hans långa ben förmådde, under det en vild strid utkämpades i hans själ. Han var ursinnig på Albertine, derföre att hon kunde tycka om doktorn, ursinnig på doktorn, som understod sig att tycka om Albertine, ursinnig på sig sjelf, som icke förstått göra sig omtyckt af Albertine. Han hade velat kalla hela verlden till vittne af den oförrätt han lidit. Han hyste en bestämd önskan att mana ut doktorn på pistol, och Gud vet, om han icke velat mana ut sig sjelf, om han kunnat. Någonting ganska anmärkningsvärdt är, att i en ynglings första tycke utgör merendels egenkärleken-.en väsentlig -beståndsdel. Är detta tycke besvaradt, då njuter egenkärleken, emedan ett besvaradt tycke utvisar, att han icke mera tillhör pojkåren; blir hans böjelse obesvarad, då råkar han i berserkaraseri dersfver att man icke finner honom vara en man, värd kärlek, — Emellertid får vanligtvis den irma flamman på ett eller annat sätt betala det lidna nederlaget. Han kan omöjligt föråta henne det sår, som blifvit hans egenkär