Aftonbladet – 11 september 1858, sida 2

Om aftonen, sedan man återkommit från den lilla utfärden, kastade sig Albertine ned i soffan uppe i sitt rum och gömde ansigtet i händerna. Minna stod framför henne. Hvad är det nu igen som smärtar dig, Albertine? frågade Minna. Du har varit vid ett högst underligt lynne hela den tid vi vistats här. Har något ledsamt händt? Minna, om jag lefde den dag, då jag sluppe se Jenny, sluppe plågas af hans vänlighet och Bjertlighet emot henne! Ack, jag känner att för hvarje dag jag måste vara åsyna vittne till det intresse hon väcker hos honom, fylles mitt hjerta alltmera af bitterhet. Hvarföre skall hon träda emellan mig och den enda varelse jag älskat? Hvarföre skall hon, som har så många källor till -glädje och lycka i sitt föräldrahem, drypa galla, bitter galla i den enda sällhet jag eger? — Albertine gret. Har du sagt Richard hvad som plågar dig? SSkulle jag erkänna att jag är svartsjuk! Skulle jag, :som lofvat att blindt tro på honom, tillstå att mitt hjerta tviflar? Nej, aldrig! Då mina läppar ibland öppnas för att göra en fråga, tillslutas de hastigt och orden komma icke öfver dem, Hvar är nu min tåliga väntan på framtiden? Hvar är nu det förtroende och den förtröstan jag förr hyste? Borta, och jag erfar ett begär att med våld påskynda händelserna, så att jag må få tillfälle att kämpa för min kärlek. Hvad har hela denna utfärd varit? — Jo, en tortyr, under hvilken han slösat all möjlig uppmärksamhet på Jönny, och öfverlåtit mig helt och hållet åt Arvid, sm i sin pojkaktiga egenkärlek tilltror sig kunna göra något intryck på mig. Med hvarje fiber i min själ gaf jag akt på Richard, och dervid pratade Arvid om min skönhet, suckade och rodnade. Ilvad återstod mig väl för att hämnas, annat än att visa ho