Aftonbladet – 11 september 1858, sida 2

Albertine såg förlägen ut och låtsade icke höra hvad Arvid sade, utan räckte sin kopp åt Jenny, som serverade kafte. -: Arvid var mörk i hågen, ty vanligtvis visade sig Albertine ganska vänlig emot honom. Han fick bära hennes sehal, vara hennes kavaljer och åtnjöt alla de små företräden hon förnekade såväl grefven som alla andra ortens ungherrar. Frukosten var förbi, och Jenny återvände till sin skola; Albertine stod just i begrepp att gå upp till sin mor, när majorskan vinkade henne till sig. Skulle du vara hågad att göra en utflygt med mina barn och doktorn i eftermiddag, sedan vi rest bort? frågade mäjorskan. Med mycket nöje, bästa tant.. Men jag har en bön dessutom till dig, den du. icke får afslå. t Det är mig omöjligt att afslå hvad tant ber mig om.) Är du säker derpå? Fullkomligt. 7; Albertine smålog emot majorskan. Visa dig litet mera tillgänglig emot Jenny, litet vänligare och förtroligare; tro mig, hon förtjenar det. Var emot henne som du är emot mig och Arvid.n TR Är jag då annorlunda emot Jenny?, frågade Albertine något kallt. Ja, det är du, och jag tycker det är ledsamt. Bista tant, jag är emot Jenny, som hon är emot mig; om det är något främmande oss emellan, så härleder det sig visst icke från min sida. : Albertine neg och aflägsnade sig. Det var något i hennes röst som uttryckte harm och bitterhet, tänkte majorskan; för hvad skulle väl Albertine kunna afundas min Jenny ?,