Aftonbladet – 9 september 1858, sida 2

Jag förstår icke barons mening,, svarade Albertine utan att se på honom, Professorskan hostade, Vid ljudet af denna skarpa hosta, :hvars betydelse Albertine-ganska väl förstod, såg hon upp; Richard gjorde detsamma och båda riktade sina blickar på professorskan, hvars ögon sköto en blixt på dottern, som dervid rodnade och vände sig till baronen, hvilken med den största likgiltighet i verlden fortfor: Ni, min nådiga, är ynglingarnes sol, och doktorn der är fickornas.n Hvad är då baron ? Åskådare! Jag åser skådespelet, och detta är den minst besvärliga rollen, I detsamma föreslög ungdomen en promenad till stora slätten i parken, Baronen bjöd Abertine armen, just som Arvid ämnade sig fram, för att få vara sin sköra Kusins kavaljer, Ynglingen kastade en missnöjd blick på baronen och gick att erbjuda sin tjenst åt en af flickorna K—I spetsen för tåget sväfvade Jenny vid doktorns arm. Albertine kände sig beklämd och harmsen, då hon framför sig såg Jenny och Richard. Kusinens plastiska växt och smidiga rörelser voro egenskäper som endast ökade de edda känslorna. Baronen föreföll henne fadd och odräglig, och detta fick han uppbära genom det onådiga sätt, hvarmed hon behandlade honom,och de hästan snäsiga svar han erhöll på allt hvad han yttrade. Framkommen till slätten; gjotde man några springlekar, men ingen enda gång sökte doktorn fånga Albertine. Om han blott en endå gång närmade sig mig, bytte ut en enda blick med mig, så skulle jag bli lugn, tänkte hon med sammanpressadt jorta och föregaf hufvudvärk såsom orsak att honickelmera kunde deltaga i lekarne; Hon satte sig ned under ett träd,