Aftonbladet – 9 september 1858, sida 2

Icke underligt då, -om Jenny och flickorna K— :funno :hans konversation behaglig och hans utseende angenämt. Albertine -besvarade stelt och kallt ungherrarnes -bemödanden -att intressera henne och vågade igke med en enda ovwvungen rörelse lemna sina ungdomliga känslor Inft, emedan modren hade sitt skarpa öga stadigt fästadt på henne; men i flickgruppen skrattade och pratade man fritt, och Richard var icke den minst lifvade, Hittills främmande och pinsamma känslor stulo sig in i Albertines hjerta; hon tyckte att Richard var alltför glad, att flickorna K— voro fullt ut lika vackra som hon; att Jenny med sin sprittande liflighet var obeskrifligt intagande, och att hon sjelf borde förefalla honom nästan som en bildstod midt ibland denna glada och okonstlade ungdom. Att dessa tänkar icke stämde henne mildt eller gjorde -henne tillgänglig, faller af sig sjelft. Också blef hennes min ännu kallare, hennes ord -allt mera enstafviga, medan hennes blickar hängde fast vid den glada gruppen och oroligt spejade, om han, som utgjorde allt för benne, icke skulle med en enda blick låta henne förstå, att hans hjerta dröjde hos henne. Men icke on enda gång vände han ögonen åt det hållet, der hon satt; icke ett enda ögonkast skänkte henne tröst för allt det våld hon måste ålägga sig. Just under det dessa pinsamma känslor beherrskade Albertine, reste sig baronen och nalkades henne. Man kan säga att två solar lysa här på vår lilla sällskapshimmel, yttrade han och tog plats hos den unga flickan, Ynglingarne drogo sig undan och nalkådes flickornas grupp.