Aftonbladet – 7 september 1858, sida 2

Men huru skull man ockeå kunna begära, att dottern till mamsell. Pehrsson skall hafva någon urskilning? -Modren sjelf. var ju klädd som en hushållerska. Ditt eget förstånd bör väl säga dig, att de der menniskorna. aldrig kunna komma på förtrolig fot med oss. Ifall du frestas att glömma detta, så kom ihåg, att jag förbjuder all närmare bekantskap, än den höfligheten fordrar under vårt vistande här. Nu kan du gå in till dig! God natt! å Utan att svara ett ord på det långa talet, neg Albertina djupt för modren och kysste den framräckta handen. Men-det låg något isande kallt i hennes rörelser, hvilket gjorde henne stel nästan som en marmorbild, och då hön åter uppreste det nedböjda hufvudet. hvilade ett drag af okuflig stolthet på der breda pannan och i det djupblåa ögat. Professorskan hade haft sin blick stadigt häftad på dottern, och då hon i dennas hela väsende läste endast stolthet och köld, rynkade hon ögonbrynen och sade med sin skarpa och skärande ton: Litet mera ödmjukhet i min och hållning, då du säger god natt åt din mor! Ett bittert leende krusade Albertines läppar. hon öppnade dem för att säga något, men tillslöt dem åter och gjorde en ännu djupare nigning, hvarefter hon lemnade rummet och gick in till sig. Jenny satt i sin kammare, sysselsatt att fläta sitt hår, under det hon tänkte: Stackars min lilla, älskade mamma, som nu skall få bära upp pappas dåliga lynne: ty jag såg på uttrycket i hans ansigte, att hen skulle på henne uttömma sin vrede. Bra bisynnerliga varelser, de der karlarne, som all