Aftonbladet – 6 september 1858, sida 2

sade tillbaka, utan att göra någon verkan på den Kon önskade förödmjuka. Din dotter, kan jag tro, yttrade majoren, pekande på Albertme. Ja, min dotter Albertine, svarade professorskan med en rörelse af handen åt den unga flickan, som stod der lik en drottning, klädd uti en mörk sidenrock-och en italiensk schäferhatt. Albertines lediga hållning, och vackra ansigte gjorde, att hon ovilkorligen intog till sin fördel. Hon helsade med behag på sin morbror, med ett uttryck af hjertlighet i sin blick på majorskan, eburu fru von Krug strängeligen förbjudit alla tecken till vördnadsfull ödmjukhet, emedan hennes svägerska var och förblef en uppkomling ur hopen. Dina söner, sade professorskan och pekade på Ernst och Arvid — Jenny hade ofrivilligt dragit sig undan bakom fadren. Hvem är den der flickan? tillade hon med en förnäm min och en blick på Jenny. Det är min dotter Jenny; en rask och hurtig flicka, som jag är riktigt stolt öfver, sade majuren. Fru von Krug räckte Jenny handen med en rörelse, som om hennes mening varit, att brorsdottern borde kyssa den; men Jenny fattade endast den framräckta handen, neg och tryckte den bjertligt. Hvilka äro fruntimren du har med dig? sporde majoren. Våra domestiker, blef professorskans svar, och vändande sig till majorskan, bad hon att blifva förd till sina rum. Under tiden hade majoren fört baronen in i salen, och då Jenny strax derefter inträdde till dem, utropade baronen med en hos honom sällspord liflighet: Nådiga fröken Jenny, kom för all del tilmitt bistånd! Majoren vill ordentligen lever rera batalj med mig för det fru von Krug har