Aftonbladet – 6 september 1858, sida 2

äfven skyndat fram, för att hjelpa nådig tant, som med en nedlåtande min tackade honom och, stödd på baronens arm, steg uppför de få trappstegen till förstugubron. Majoren gick ett steg emot sin syster och yttrade: Välkommen, kära Sophie! Men hvarför fan lät du mig skicka hästar efter dig, när du ämnade åka med baronen? Du hade kunnat bespara mig att sända dem fyra mil fram och tillbaka. : . Professorskans ansigte blef blossande rödt, och bon fästade sina skarpa ögon på brodren; men innan bon hann att säga ett ord, skyndade baronen att svara: Herr major, slumpen. fogade så, att jag hade den lyckan göra resan tillsammans med professorskan på ångbåten, och då utbad jag mig äran att få föra damerna hit i min vagn. — Godt! majoren tog majorskan vid handen, och föreställde henne för sin syster i följande ordalag: Se här min hustru, hvilken jemte huslig lycka äfven skänkt mig den jord du nu trampar och den egendom, som utgör min enda förmögenhet! — Hon likasom du, Sopbie, var betydligt yngre, än nu, när vi förenade våra öden; men tiden har likväl icke behandlat henne lika obarmhertigt som dig. Det var tusan så gammal du blifvit. Hade professorskan rodnat ögonblicket förut, så bleknade hon nu; men som baronen stod bredvid och hon af gammalt kände sin bror, så teg hon och vände sig med några kalla, afmätta och nedlåtande ord till sin svägerska. Det låg något i ögonen fallande högdraget i hela fru von Krugs uppförande mot majorskan; men -denna var alltför klok, att låta såra 8ig deraf. Hon visade sin svägerska en enkel. välvilja, som likväl icke saknade en bestämd anstrykning af värdighet, något som gjorde, att professorskans högdragenhet stud