Aftonbladet – 6 september 1858, sida 2

Det trodde jag då aldrig, att en doktor kunde vara. Och hvarför icke? Alla,. jag hittills sett, hafva varit fula; men den här ser ståtlig ut som en forntida riddare. Middagen gick sin jemna gång. Doktorn var en älskvärd och bildad, ung man, som med lätthet förde konversationeh. Han upplyste att man troligen kunde vänta professorskan med dotter redan straxt på eftermiddagen, emedan han sett deras vagn förspänd på botellets gård, när han lemnade W. och för modade, att han på sin höjd kunde hafve tvenne timmars försprång före dem. Det visade sig också snart, att doktorns för. utsättning var ganska riktig, ty klockan fen körde tvenne vagnar upp på gården. I der första, baron Silfverkronas, sutto professor skan, Albertine och baronen, i den andra majorens något gammalmodiga sufflett, be funno sig Minna och Martha. Hvad fan vill det här säga? yttrade ma joren, som stod på förstugubron och höl handen emot solen, för att bättre kunna se. har jag fått två systrar och två systerdöttrai på halsen, efter baronen tagit ett par i sir vagn. I den andra sitter ju också en flicka och en käring. Bästa Gustaf, hviskade majorskan mildt gör inga anmärkningar under första ögon blickets intryck. Det är visst ett par kam marjungfrur, som åka i den eftersta Vagnen. Jaså, man tänker föra stat här, märke; jag, och derföre var min sufflett för simpel att åka uti. Jag säger dig, Malin, att de de icke tager något godt slut; ty Jag kän: ner redan blodet, koka i ådrorna på mig. Nu stannade . vagnarne. Baronen hoppade ur, innan betjenten hunnit öppna dörren, och räckte handen åt professorskan. Arvid hade