Aftonbladet – 6 september 1858, sida 2

vän, du var just på väg att vilja spela fröken, att agera litet förnäm. Den unga flickan utbrast i ett klingande skratt, allt under: det hon tog på sig den enkla, vackra drägten; och när hon kastade en slutbliek i spegeln, var hon rätt nöjd med sin kostym, hvilken bestod af den omnämda klädningen, som var nätt gjord med höghalsadt lif, hvilket framstälde deh unga flickans gestalt i all sin plastiska formfulländning, en slät, hvit krage var nedviken kring halsen, och ett svart sidenförkläde fulländade det husliga i drägten. Det ljusa håret var uppfästadt med enkelhet, men ändå så, att hela dess rikedom var synlig. Hon nickade glädtigt åt sin bild, hoppade derefter ut ur rummet och tog vägen genom köket-in i sängkammaren, der majorskan just nu höll på att sätta mössan på sig. Ser. du, mamma, här är jag; hvad tycker du om mig, är jag bra så här?, ,Mycket, mycket, min lilla Jenny. Säg nu, huru du trodde jag skulle kläda mig, när du gick ned? Som du är klädd; ty jag kände allt för väl min egen Jenny, att ett ögonblick betvifla, huru hon skulle handla, så snart hon sjelf insåg det rätta. sÖOch detta, mamma, lär du mig alltid inse., vEn helt naturlig sak, min flicka. Jag skall väl hafva litet mera erfarenhet än du; men du bör aldrig lita: blindt på: mitt: omdöme; ty jag kan misstaga mig, utan du bör alltid också rådfråga ditt eget förstånd. När majorskan och Jenny trädde i salen, presenterade majoren dem för doktor Bergström. Under det herrarne togo sig aptitsupen, hviskade Jenny till Ernst: Kors, han är ju en riktigt vacker karl,