törnen. Man öfverfölls icke vid hennes möte af denna qvalfulla känsla, som åsynen af vissa gifta qvinnor väcker; emedan man i deras bleka och i förtid föråldrade drag tycker sig läsa historien om ett lif af en så hemsk: natur, att det brutit både kroppens och själens krafter. Majoren hade varit och var en sträng, ofta något despotisk äkta man; men hah hade aldrig varit elak och tyrannisk. Han hade gifvit sin hustru månget smärtsamt stygn, men aldrig något obotligt sår; och hon kunde således på intet sätt ställas i den kategori vi: nyss skildrat. Utom majoren och hans fru voro i salen tre personer: en son om fem och tjugo år, som var magister och skollärare i W—, en dotter om tjugo år och en sjuttonårig som, som var kadett. : Äldste sonen, Ernst, var liten till växten, med ett vackert hufvud, ett lugnt och nästan melankoliskt uttryck i draget omkring munnen, ehuru de lifliga, nästan skälmaktiga ögonen och de hastiga rörelserna tycktes motsäga detta. Hans ansigte var behagligt, fastän. dragen icke egentligen voro regelbundna. Jenny, dottern, medelmåttigt lång, med plastiska former och en växt, som sjelfva Venus: skulle ha afundats henne, hade ett ansigte, som vid första anblicken var mera fult äm vackert; emedan man tyckte, att dragen alldeles icke passade tillsammans. Ögonen voro ljusa, med en obestämd blågrå färg; men ögor.brynen voro breda, svarta och starkt hvälfde. Näsan var för stor och. alldeles för krokig; munnen för liten och håret för ljust; men hyn, hyn var så mjellhvit och så blomstrande, att den liknade en nyss utsprucken ros. Man såg, att en sådan hy ovilkorligen måste utvisa lif och helsa, ty den var frisk, frisk såsom rosens blad, Helsa och ungdom var det, som