Ne—— ME ————— hårdnackad vägran från majorens sida, lyckades det likväl baronen att åstadkomma en förlikning, så att då professorskan skref till sin bror och underrättade, att hon ämnade besöka honom på sommaren; hade han svarat och bedt henne vara välkommen. Vissserligen var detta välkommen ganska kallt, men de båda syskonen hade aldrig varit särdeles ömsinta mot hvarandra, och för öfrigt reste professorskan icke .till Rönby för broderns. skull, hvarom han var fullt öfvertygad, utan rätt och slätt för att dymedelst få baronen till måg. Majörens fru, Malin Pehrsson, var ett litet, fetlagdt fruntimmer med fina och milda anletsdrag, der likväl spår af månget tyst och bittert lidande kunde spörjas, ehuru uttrycket var snarare glädtigt, än sorgset, och de ännu friska läpparne logo så vänligt emot man och barn. Men man kunde likväl läsa i ögats allvar, att hjertats strängar ofta nog på ett smärtsamt sätt genljudit inom hennes bröst vid sidan af en visserligen varmhjertad, men sträng, häftig och oböjlig man, som fordrade lydnad, äfven om denna lydnad kostade tårar. Öfver majorskans hela väsende hvilade en varsamhet, en ständig uppmärksamhet på mannen, som tydligt utvisade, att hela hennes lif varit ett oupphörligt studium af alla hans önskningar, af skiftningarne i hans lynne samt ett fortsatt bemödande att undanrödja allt, som på ett eller annat sätt kunde uppreta eller störa honom. Dock låg det ingenting af slafvisk rädsla, af ängslig viljelöshet i hennes väsen. Nej, hon hade en viss säkerhet i sina rörelser, en anstrykning af bestämdhet, som obeskrifligt väl klädde hennes ålder och ansigte. Man vågade visserligen icke anse henne som en olycklig hustru, ehuru man inom sig fann, att hennes äktenskapliga stråt icke alltid gått på rosor, utan kanske ofta nog på