ur—— LL Hade professorskan haft svaga nerver, sö hade hon säkert dånat; men hon var icke nervsvag. Det första häftiga utbrottet af hennes känslor hade hon redan ångrat, emedar Martha varit vittne dertills 7 Också när hor stod utanför mannens dörr, gick icke ett ljud öfver hennes läppar, utan hon sammanpressade dem allt hårdare och hårdare för att stänga all sin harm inom sitt eget bröst. Hon återvände till sina rum, vinkade åt Martha och sade i kort och befallande ton: Jag kände till den der resan. Det var med mitt samtycke den företogs. Har du förstått mig?2p Ja, jag går genast ned till Miona och sär ger, att hennes nåd frågat efter brefvet, som bennes nåd bedt professorn att innan sin afresa lemna åt henne, för att tillställas hennes nåd. S Tv pDet är bra, gål — Martha gick. Ah, det var för mycket! utropade professorskan. Gäckad af den gamla token, gäckad af min son! Men detta skola de dyrt få betala mig.n Rönby, major Gustaf Qvickfelts egendom, var alldeles icke något stort gods, utan:en mindre egendom, som afkastade nätt och jemt så mycket, att en familj kunde utan bekymmgr, men med hushållning lefva deraf. ; Rönby hade ett förtjusande läge midt i-en dal, omgifven af löfskog och smekt af Milarens böljor. En liten vacker och väl underhållen park, en förtjusande trädgård, en -stor gård med lummiga lindar och en blomsterrabatt, med ett yppigt törnrosqvarter i midten, utgjorde bygningens omgifning. Sjelfva bo: ningshuset var rymligt och vackert. med höga, glada och ståtliga rum, som voro möblerade raed en smakfull enkelhet, utan alla dessa lysartiklar och allt detta prål, hvarmed stads