Aftonbladet – 2 september 1858, sida 3

lig brasa, och ett mjukt läger erbjuder oss hvila och vederdvickelse. Här är luften fuktig och mörkret skall innan kort hölja oss i sitt svarta dok — ty våra ljus äro utbrunna!v s v Werner, söm sjelfinsåg, huru nödvändigt det var att man ej sölade, såframt, man ej ville i fullkomligt mörker tillryggalägga återvägen, fattade nytt mod, och så lyckädes det deras förenade ansträngningar att få den stora köttmassan längre fram till en något rymligare del af hålan, der de åtminstone kunde sitta raka. Må Här Iemnåde nu indianen sin hvita kamrat och kröp tillbaka för att hemta sina bortlagda klädespersedlar, bössan och ljusen. Söart återvände han dock till vännen för att tillsammans med honom fortsätta sitt svåra värf — nemligen bortskaffandet af björnens kröpp. Werner föreslog väl, att man skulle flå besten och endast medtåga lårstyckena och refbenen, invecklade i skinnet; men härtill samtyckte icke Tessakeh, utan pås od att man i det trånga rummet skulle hafva lika svårt att flå och sönderhugga djuret, som att skaffa det fram, sådant det var. Men huru skola vi sedan få upp honom? invände Werner. Det skall slutligen ej återstå oss någon annan utväg än att, stående i vattnet uppöfrer fotknölarne, fullfölja hvad vi nu uppskjuta; vi alla tre kunde ej vara i stånd att få det obäkliga djuret uppi dagen, sådant det nu ligger här framför oss. Min hvita broder skall få se; huru lätt vi skola bringa vårt byte i säkerhet och han skall säga: Tessakeh häde rätt Och sedan -nu Werner åter tagit sina kläder på sig; började man oförtrotet åter med arbetet: Väl gick det härmed ganska långsamt; dock upphunno de slatligen ett rymligare ställe i hålan och befunno sig, utan att vidare hafva vexlat ett enda ord, på denplats, der vattnet vidtog och derifrån de, för att slippa till utgången af sitt fängelse, borde fortsätta sin väg genom detsamriia: z Ända hit hade också vaxljuset räckt till ännu, dock var det nu slut dermed; det flammade ännu en gång upp med liflig låga, för attinästa sekund slockna för alltid. — Ogenomträngligt mörker omgaf våra jägare, och under några ögonblick vågade ingendera saga ett ord; slutligen afbröt Tessakeh tystnaden och yttrade: Det är godt såhär! Vi hade i alla fall varit nödsakade att qvarlemna ljuset, ty min broder: har ju icke tre händer; för att draga frambjörnen med två och hålla ljuset i den tredje. Låtom oss fortsätta medarbetet!i Men, Tessakeh, sade Werner något modfäld, att dyka ned här i det vattenfylda hålet är sanperligen icke någon småsak!s y f Besinnade -sig väl min broder ett enda ögonblick, då det gälde att antingen fatta uti klippväggen eller störta ned isbråddjupet? frågade indianen: Besinna mig skulle jag, skrattade tysken; der var.just mycken tid att besinna sig; hvad fan hade jag väl kunnat göra annat än jag gjorde?s Och hvad har-min broder-här att välja på? Mitt öra är öppet och lyssnar till den hvite mannens ord.v Du har rätt, Tessakeh, gaf Werner, något skamflat; till svar, nu såsom alltid; och på detrdu må se att jag verkligen erkänner detta, så låt mig nu gå förut... Seså, här står min bössa, stöt ej omkull den, då du kryper förbi, jag skall sedan komma och taga den. Men nu böra vi akta oss att icke taga miste om vägen. vVägen är-rak och utgrenar sig ej åt någondera sidan, invände Tessakeh. vMin broder skall ej råka i frestelse att misstaga sig, och snart skalldden smärte mannens värmande brasa lysa emot oss. Werner hade krupit förut, och-kännande med ena handen framför sig, drog han med. den andra björnen i vattnet, hvarvid han kraftigt understöddes af Tessakeh. s As vt Kolmörk natt omgaf dem nu, och deras belägenhet var ingalunda afundsvärd uti. den trånga, till-en tredjedel vattenfylda hålan; likväl yoro-de båda härdade af dylika, förut upplefvade äfventyr; och. fortsatte således-sin väg långsamt, men säkert och utan ringasteklagan. Så obehaglig . föröfrigt vistelsen i vattnet också var, så mycket lättare blef det deremot att få björnen fram, .simmande -på vattenytan; och efter en knapp qvarttimmas. ansträngning sågo de, såsom lön för sitt-utståndna lidande, det ljufva dagsljuset skymta ned genom den trånga, .skorstenslika öppningen, sedan de hunnit till foten af den improviserade stegen. Hallåh!s skrek Werner, hållande sina. händer -såsom ett språkrör framför munnen, på det han bättre skulle höras; Hallåh, der uppe!, I samma ögonblick förmörkade sig också ingången, och Redhams glada röst ropade nedåt: Nå; så fan besitta är jag icke glad att få återse er än en gång i detta. lif; jag trodde. rcdan, att ni hyrt er qvarter för alltid der nere.v Tack. för det; ej ett ögonblick längre än nödvändigt är vill jag vistas ders, svarade Werner, medan han, vig soni en. katt, klängde uppför Hickorystammen och snart helsade det klara solljuset. Men. hallåh! utropade han ännu en gång, och denna gång af förvåning ; ty omkring elden lågo fem kraftfulla bäckwoodsmen, hästar gnäggade, hundar skälde och männerna hoppade upp för att välkomnade honom. Hastigt svingade han sig upp ur det mörka hålet och stod snart i Guds fria natur. Tessakeh stod ock i nästa minut vid hans sida och båda. sågo sig omringade från alla sidor af män, de der skakade 2eras händer och ville veta, huru jagten afbupit; ty såväl indianen. som ock tysken voro blodbestänkta från topp till tå. Men Werner, som -varseblef, att man. vid elden stekte en läcker bit hjortkött och några kalkoner, stötte sina vänner sakta åt sidan, satte sig ned vid elden och begynte nu att med största ifver taga sig till bästa af de förhanden varande lifsmedlen, försäkrande dervid med full mun, att han ville vara stum som en fisk, till dess han fått stilla sin hunger, .. Skrattande följde de öfrige hans exempel, och först efter en qvarts timma -— sedan man gjort rent hus på allt, som stekts vid elden, och uppsatt nya bitar på nya spett. — löste sig hans tungas. band, och tömmande en bägare varmt kaffe, som -Redhanz kokat åt honom, begynte han för de uppmärksamt lyssnande åhörarne förtälja, hvilka faror och mödor de hade haft att öfvervinna och hurusomTessakeh två gånger räddat hans-lif. Derefter räckte han sin hand åt ödömarkens kopparfärgade son, der han satt och med välbehag gnagde på ett Kalkonlår, tryckte indianens flottiga hand varmt och hjertligt och sade: Tessakeh, du har för tid och evighet förvärfvat dig mit tacksamhet, och det skall ej få läggas mig till last; derest jig icke någön gång i tiden på sammö sätt ätergäldar dig denna vänskapstjenst.. Min hfite bröder talar vackra ordb; svarade den sålundå tilltalade, dragande sin Hand ur tyskens och ifrigt förtsättande med måltiden. Men det är icke det förstå äfventyr vi upplefvat tillsamman, och skall väl, med Guds hjelp, ej hetter blifva det sista. Hvarhelst Tessåkeh om drällen slår upp sitt läger, skall aäfvertaket städse vara stort nog att mot regnet skydda två Personer. Tessakeh och hans hvite .broder äro två och likväl ettin EE Och bafva då edra ljus räekt till? frågade Redham. Fan besitta, I hafven ju varit öfver adertor immar der nere i hålet. AT .iheeon eltnina de soc Breg. AR Okt nt