Aftonbladet – 1 september 1858, sida 2

Min mor!: utropade Albertine och reste sig häftigt upp från bänken. Farväl, min älskade, hviskade Richard och afiägsnade sig, sedan han tryckt ännu en hjertlig kyss på den unga flickans hand, — Albertine, som under samtalet alldeles förgätit tiden, erinrade sig med förskräckelse att klockan möjligen kunde ha öfverskridit den utsatta timman för hennes promenad, I grinden mötte hon modren, som med blossande kinder och sitt ur i handen kom emot dottren. Ja så, fröken promenerar ännu, fastän klockan är en qvart öfver tu? Hvad är meningen dermed? Jag tror man vågar öfverträda mina befallningar och taga sig friheter, som jag ingalunda är vid lynne att fördraga. Så svara då, hvad betyder denna ohörsamhet? Hvarför sitter du icke vid instrumentet? ; Svara, eller är du stum? Bästa mamma, jag visste icke att klockan var så myckei, dristäde Albertine svara. bVisste du icke! Hvar är då ditt ur? Jag glömde det på mitt rum. Gå genast upp och spela. Professorskan gjorde en befallande åtbörd, och Albertine skyndade in i huset. Den värda frun följde henne icke in i salongen, utan styrde sina steg upp i öfra våningen, der de enskilta rummen lågo, När hon gick förbi dörren, som förde till Albertines rum, hörde hon derifrån ljudet af en glädtig ungdomlig röst, som sjöng följande ord: Och mamma gjort detsamma, Fast kanske ej så nyss. Hvad vill det hör säga, utropade fru Sof och vände sig till en äldre mamsell, som meå ett smilande och ödmjuktutseande följde henne tätt 1 spåren. Det är mamsell Minna, som muntrar sig, under det hennes nåd är borta, svarade mamsell Martha med ett uttryck af djupt ogillande.