Aftonbladet – 1 september 1858, sida 2

Jag har verkligen Albertines hatt och mantilj på mig. Hvem ger henne lof att kalla min dotter rätt och slätt Albertine, skrek professorskan och tog ett steg närmare den unga flickan. Det är en vana jag bibehållit från barndomenp, svarade Minna trotsigt, i det hon aftog hatten och mantiljen. I detsamma föll hennes nåds hand med ett smällande ljud på den unga flickans kind, och hon yttrade: Oförskämda, ni skall genast ur mitt hus! Skall jag lik en bund jagas bort,, utropade den stackars flickan med ögonen blixtj rande af tårar och harm, Ja, du är ett otacksamt stycke, med dåliga seder och ett djerft uppförande. Jag harlänge nog af barmhertighet dragits med dig; nu skall du bort, och det på ögonblicket. Hennes nåd vände sig föratt lemna rummet; men Minna sprang efter och fattade hennes hand; under det en flod af tårar störtade utför hen-nes kinder bönföll hon: Förlåt mig. Stöt mig icke uti verlden. Jag eger ju hvarken föräldrar, hem eller anhöriga, Af barmhertighet, : henres nåå! förlåt mitt dåliga uppförande, jag åvgrar mig bittert; jag lofvar att meå flit och ödmjukhet godtgöra det. Tillåt blott att jag får stanna här, der jag växt upp. Minna hade nästan nedsjunkit på knä; — men professorskan ryckte undan sin hand och yttrade med hårdhet: Du skall flytta genast; men för att visa dig, huru god jag är, skall jag på något beskedligt ställe betala för dig, tills åu får tjenst. Jag vill icke, att man skall säga om mig, att jag kastat ut någon på gatan; men ur: mitt hus måste du redan om en timma. Du kar bo hos Marthas syster, till dess du får plats. Minna gömde händerna i ansigtet och utbröt i häftiga snyftningar. . Hennes nåd tog