Aftonbladet – 31 augusti 1858, sida 3

on något sin gång och såg sig rädd omkring. I slutet jaf den syntes orangeriet, och det var der han, enligt Minnas utsago, skulle vara att finna. Ett ögonblick stannade Albertine, liksom hon tvekat, men fortsatte genast åter sin gång rakt fram till orangeriet.. Framkommen ill den gröna platsen utanför detsamma, mötte hon en ung man. Han aftog sin lätta sommarhatt och sade, halft leende, halft sorgset: Jag fruktade att icke få se dig i dag och hade redan uppgifvit allt hopp, när jag ändtligen hörde vagnen rulla bort. Albertine räckte honom vänligt handen: Äfven jag hyste samma fruktan, isynnerhet som dessa glada stunder snart skola beröfvas oss, då mamma och jag om några digar lemna hufvudstaden., . Hvem vet, Albertine, om jag icke lika tre get följer dig, hvart du än reser, som jag redat följt dig i tre hela år., Han hade qvaibållit. hennes hand i sin och förde den till sina läppar. Båda satte sig på en bänk. Men du vet ju att vi resa till Rönby och komma att tillbringa sommaren der hos min morbror; major Qvickfelt Ja, men det hindrar icke att jag redan cm tre dagar roser ned till Könby, för att tjenstgöra för läkaren derstädes, som insjuknat. Majoren har öfver sommaren tillbjudit. mig att bö hos honom. Richard såg skalkaktigt på Albertine och tillade: Var det icke väl tillstäldt? Åh, det blir ju alldeles gudomligt! utropade Albertine gladt. Jag ser nu, Richard, att du älskar mig varmt och innerligt..Af hela mitt hjerta, det vet du; men hvart skall väl denna min kärlek föra mig? Hvad blir väl lönen för min: trogna kärlek ? Mitt hjerta, som du redan eger, min hand, som aldrig skall tillhöra någon annan än dig. (Forts. följer.)