sig lodrätt ned 1 jorden, Just på det stalle der nan stod, och knappast var så stort, att det kunnat lemna inträde åt en man af Vanliga kroppsdimensioner. Och huru skulle vi väl slippa dit ned? frågade tysken, lutande sitt hufvud tätt intill öppningen och örsökande att se ned i densamma. Hålet tyckes vara djupt, och kolmörkt är det dessutom der nerex, sade han, och nedkastade derefter. en sten, hvars plaskande tillkännagaf att den fallit i vatten. Vatten dernere, sade engelsmannen, under det han lutade sig fram och lyssnade, vatten, och ett djup af ungefär 20 fot. Måtte Hin Onde anamma mig, så snart jag stege dit ned, om der också stode att skjutas den fetaste björn, som någonsin ätit ollon i Arkansas skogar. Men der lärer väl ej heller finnas någon björn, ty så dumma äro väl dessa gubbar ej, att välja sig ett fuktigt vinterläger, der de hafva så stort öfverflöd på goda och torra ställen. Björnen är slug, invände Tessakeh, kastade ännu en sten ned i hålet och lyssnade till det sakta plaskande ljudet — ganska slug; han förstår sig nog å att finna en plats, der han ligger torrt och i kerhet, men den hvite mannen stirrar med sina blickar uppåt himmelens skyar i stället för att se ned på sina fötter. I sanning,, sade Redham, upplyftande och betraktande en liten förtorkad Sassafrasqvist, som låg tätt invid öppningen till hålan; den här måtte björnen hafva släpat hit, och det är ett temligen säkert bevis uppå att han finnes nere i hålan; men fördömd vill jag vara i tid och evighet om jag följer honom dit, ty nog älskar jag mitt lif litet mer än ett stycke björnkött, om det ock vore af allra fetaste slaget; ej heller begriper jag huru vi skulle lyckas få upp besten derifrån, om vi också verkligen kunde få döda honom., ; Då krigarne äro sina fiender på spåren, gå de icke i stora skaror bredvid hvarandra för att möta dem, utan den ena träder i den andras fjätv, svarade Tessakeh. Ja, jal sade tysken och nickade -.med hufvudet, nbit för bit skola vi få ut honom derifrån, men också tror jag att vi ej heller sjelfve slippa dit ned på annat sätt än en i sender, och detta vore i alla fall ett mindre behagligt nöje. Utan att svara något vidare, blickade Tessakeh ett ögonblick skarpt omkring sig, steg så fram till en ung, hög Hickory-stam, som på femtio stegs afstånd från dem reste sig mpp från marken till en höjd af fyratio fot och derjemte ej var tjockare än några tum i diameter. Detta träd nedhögg indianen med ett par slag af sin tomahawk, så att det snart låg vid de andra männernas fötter, afhögg qvistarne sålunda, att han dock qvarlemnade dem några tum från stammen, för att bereda en stödjepunkt åt fötterna, och lyftade slutligen med tyskens tillhjelp, hvilken snart nog begrep hans mening, denna improviserade stege ned i hålan. Då stammen var längre än behöfligt, lyftade de ännu en gång ut honom, afhöggo ungefärligen 7 eller 8 fot af nedra ändan och hade nu åtminstone förskaffat sig en ingång i detta schakt. Nå, Redham, vill ni ej följa med? frågade tysken sin kamrat, sedan han kastat ifrån sig sitt täcke och den lilla väskan, i hvilken han förvarade sina kulor, samt med en rem surrat sitt kruthorn fast vid kroppen. Vi skola få rätt roligt der nere, och det vore i sanning skada, om ni här så allena — — — — Äbhv, svarade Redham, jag unnar er hjertans gerna allt det nöje ni är i stånd att få njuta der nere i afgrunden — stig ner ni, i Guds namn, och hemta mig åtminstone till qvällsvarden en bit björnkött, ty jag är ganska hungrig, och vår sista portion kött hafva vi redan förtärt i dag på morgonen; jag skall under tiden göra upp eld och bevaka ingången till hålan. Tessakeh hade likaledes bortkastat sitt täcke och framletat ett kort men tjockt stycke vaxljus, medan Werner lemnade honom ett dylikt, ehuru betydligt längre, som han hade förvarat i sitttäcke. Indianen spände sin jagtknif fåstare omkring sig och nedlade bössan nära elden, som, uppgjord af Redhams skickliga hand, redan flammade högt upp i luften. Så skall då jag ensam taga min bössa med mig ? frågade Werner, då han såg huru Tessakeh var beredd att begynna färden utan att medtaga sin. Tessakeh har en lång pipa på sin bössa, svarade diaden, och när laddstocken drages ut, blir den fyra fot längre. Nå, om hålan är så trång, som den förra, i hvilken vi kröpo ned tillsammans,, skrattade Werner, torde väl också min bössa vara för. lång, för att der kunna laddas ånyo; men framåt, Tessakeh, fram t; vi vilja visa vår goda, man här uppe, att vi ej frukta för en djup håla med vatten på bottnen — finnes der någon björn, så hafva vi kött i afton, och detta är en sak, som vi så väl behöfva.. Med dessa ord ville han stiga ned i hålan, men Tessakeh pekade på bössans mynning och sade: Det är vådligt att titta in i en bösspipa; ginge skottet löst af våda, kunde de båda hvita bröderna få tillbringa sin afton på tumanhand bär vid elden — jag vill stiga ned förut, och så snart vi befinna oss på stället, må främlingen gerna vara den, som först visar björnen lågan af sitt vaxljus. Utan att afbida ett vidare svar, gled han ned i öppningen och var inom få ögonblick försvunnen, hvarefter Werner så hastigt följde hans exempel, att Redham endast kunde yttra: Gif akt, Werner, gif noga akt, skjut icke utan att vara säker på er sak, och besinna att i en sådan der håla kulan utomordentligt hastigt hittar vägen ut ur bösspipan, men att det är en förb. svår sak att åter få in den med behörig förladdning, isynnerhet då man under tiden skall försvara sig emot en sårad björnbest., Werner nickade honom vänligt till, ropade ett gladt farväl åt kamraten och försvann äfvenledesi den trånga hålan, uppmärksamt vårdande sin bössa, på det den ej måtte i otid urladda sitt skott. Med lätthet klättrade de båda männerna nedför Hickorystammen, och snart stod Tessakeh vid nedra ändan af densamma, den han fann stående i vatten af 6 eller 7 tums höjd. Werner stod vid hans sida, och hållande sina ljus uppåt höjden, undersökte de vid det bleka skenet det rum i hvilket de befunno sig. Det var ett slags hvalf, vid pass nio fot högt och sexton eller aderton fot i fyrkant och sluttande nedåt dorna, der såväl uppe, ungefär fem fot från golft, som också under vattnet, en sidogren af hålan drog sig inåt berget. Tessakeh klängde med Werners tillhjelp upp i den öfre sidoöppningen, och då hän der fann spår efter björnar och andra vilddjur, kröp han längre fram, för att öfvertyga sig om, huruvida hålans inbyggare valt det torra eller det fuktiga hvalfvet till:sitt sofrum. Werner måste blifva var, emedan han, utan hjelp och med bössan på axeln icke kunde nå den högt från marken belägna ingången, och stod der nu i det kalla vattnet ända upp till fotknölarne, i en föga behaglig belägenhet. Efter en evigt lång väntan, då kylan redan började skaka hans lemmar, blef Tessakeh åter synlig vid ingången af den öfre hålvägen, och försäkrade, att den var så trång, att en stor björn omöjligt kunde hafva sitt tillhåll der; djuret måtte således i alla fall hafva valt den nedre vägen, för att genom vattnet komma till en annan torrare plats. MEn ingången till den andra hålan syntes högst obehaglig, ty om också gången kande vara sina 20 tum hög, och således hade bort kunna lemna en beqväm genomgång åt en man, var den dock uppfyld med vatten till en höjd af 6-7 tum, och mörk och hemsk gapade öppningen emot våra båda äfvenyyrare. (Forts.) : fällegångsoch Polissaker. Ångfartygen Göthas och Skånes sammanstötning. Sistlidne fredags e. m. försiggick justering af de rid polisförhören om ångfartygen Göthas och Skånes sammanstötning förda protokoll. Befälhafvaren å RAR nn er ÖA I AG KT