ZOBEIDEH. Skildringar ur Haremslifvet, af prinsessan C, T. di Belgiojoso. ?) Maleka snarare bars än ledsagades till harem, dit hon anlände nästan liflös. När Zobeideh såg henne i denna belägenhet, -trodde hon i sin bestörtning, att Maleka var sjuk och nära dödens men sedan Osman upplyst att han blott kommit att nyss underrätta Maleka om hennes förluster, förvånades Zobeideh icke mera, utan. vårdade den olyckliga mödren med all den ömhet hon förmådde visa. Hennes omsorger rörde Maleka, men plågade henne tillika, ty hon kände Zobeideh alltför noga, för att icke misstänka henne. Zobeideh gissade hennes dolda oro; Maleka såg alltså i henne sina barns mörderska — Kässibast... Denna sista föreställning: vissheten att tyst anklagas för ett dödsfall, hvartill hon, efter sitt begrepp, var oskyldig, smärtade henne tusenfaldigt mer, än hågkomsten af hennes verkliga brott. Hon skulle gerna bekänt morden på de tre andra unga offren, för att öfvertyga henne om sin skuldfrihet i afseende på Kassiba; men hon skonade de tvifvel Maleka ännu måste hysa, och fruktade att äfven för henne göra lifvet omöjligt genom den upplysningen, att hon skulle nödgas tillbringa hela återstoden deraf tillsammans med Ismaels och Dundushs mörderska. Under inflytandet af de inre marter, hvarmed hon torterades genom sin väninnas dystra misstankar och sina egna ansträngningar att hvarken låta bekännelser eller ursäkter undfalla sig, blef Zobeidehs tillgifvenhet för Maleka lifligare än den någonsin varit under hennes ungdoms och oskulds vackra, men nu nästan förgätna dagar. Hvarken ursinniga begär eller hemska brott utmärkte vidare hennes lefnad. —) Se Aftonbladet n:r 188—198.