Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 3

sammansatta och invecklade maskiner, är öfvettygelsen öm deras nödvändighet. Det första steg framåt menniskan tager från barndomens svaghetstillstånd och den djuriska råheten måste ske med tillhjelp af något verktyg. Hon ensam -bland jordens alla skapade varelser tvingas att uppfinna och är mäktig af uppfinningar i oändlighet. Denna nödvändighet framgår ur och är en profetia om hennes bestämmelse. Samma ögonblick menniskan sågs tillverka det första klumpiga verktyget, samma ögonblick uppdrog hon mellan sig och djuret en gränsskilnad, som antydde det välde hon skulle förskaffa sig öfver den henne omgifvande verlden. För attfullborda detta sitt värf uppträder hon i naturen med nakna, obeväpnade händer, och ändock skall bon plöja jorden, inberga skörden, slå brygga öfver floden och öfverfara verldshafvet; en kedja af orsaker och verkningar måste hoplänkas, som fyller afståndet mellan den första menniskan och nittonde århundradets civilisation. Det är således nödvändigheten som föder maskinen, — en brygga mellan behofvet och dess tillfredsställande. Vi måste likväl uppdraga en skilnad mellan de maskiner, som äro ovilkorligen nödvändiga, och dem, till exempel, som tillkommit endast för att tillfredsställa yppighetens och lättjans fordringar. E Häraf uppstår nu frågan om maskinernas komparativa nytta, — då man naturligtvis alltid måste i främsta rummet ställa de verktyg, hvilka äro oundgängligt nödvändiga för me niskans tillvaro Påjorden: Men mellan denna absoluta grad af nytta och den obetydligaste uppfinning ligger en otalig mängd uppfinningar, mer eller mindre nyttiga. Och denna fråga om deras större eller mindre nytta måste naturligtvis afgöras af vårt begrepp om nytta. Vore menniskans blotta uppehälle målet för hennes sträfvande på jorden, så skulle största delen af nutidens uppfinningar vara gagnlös. Vi kunna resa utan ångvagnens tillhjelp och koka vår mat utan att begagna patenterade spislar. Vi behöfva endast höja oss öfver den råaste uppfattningen af menniskans tillvaro för att finna, huru begreppet om nytta allt mer vidgar sig, och vi kunna med full säkerhet påstå, att allt, som bidrager till menniskans beqvämlighet och trefnad, äfven höjer hennes förmåga och hennes odling. Härigenom blifva alltid nya ting oundgängliga för henne. Hvad som förr icke var nödvändigt i sig sjelft, blir nödvändigt nu på en ny utvecklingens ståndpunkt och i följd af de nya omständigheter, som lägrat sig omkring densamma. Det, som ej var nödvändigt för vilden, som Ilefver af rötter och rå fisk, är -ett befallande behof för den civiliserade mannen, med vidgad synkrets och utvecklade anlag. Tryckpressen var ej oundgängligen nödvändig för Nimrod eller Julius Cesar; men kan väl han nu mer undvaras? Utplåna pressens tillvaro i dag, hvad skulle väl mensklighetens tills ånd blifva i morgon? Du måste då med rötterna upprycka allt, som växt upp omkring och sammansmält med densamma, — fibrerna i denna tre århundraden gamla mensklighetens planta. Paulus rubbade den gamla verlden i hennes tillvaro, utan att ega någon telegraf; och Columbus upptäckte en ny utan ångskepp. Men märk väl, huru väsentliga dessa medel äro för den närvarande civilisationen! Huru mycken oreda i ärendenas invecklade hjulverk eller i små husliga planer, -om : blott: en snöyra hindfär bantåget eller en orkan afsliter telegraftrå-. darne! Vi måste derföre bilda vårt omdöme om det nödvändiga och följaktligen nyttigaj efter vårt närvarande tillstånd och dess rättvisa fordringar, synnerligast som dessa forringar sjelfva nödvändigt utvecklas ur individernas och sambhällets odlingsgrad. Men det torde anmärkas, att en del af lessa fordringar framkallas af yppigheten och 1. ättjan hos menniskan, som sålunda tvingarl: naturen till arbete, under det hon sjelf öfyer1 lemnar sig åt dådlösa njutningar. Till enl. viss grad framstår detta missförhållande urj: den närvarande tidens skick, likasom det all-j. tid är fallet, att något ondt åtföljer de största välgerningar. Men hvilken är väl den rättvisa dom man bör fälla öfver detta yppignetens öfverhandtågande? Detta onda, hvilset är alltför uppenbart, kan icke förnekas; men jag påstår likväl, att det medför mycket godt; att det är oupplösligt förenadt medå: verklig förädling och verkligt framåtskridande. Det är en vana hos menniskan att tala om förgångna tiders enkelbet och oskuld och att med e saknadens suck jemföra den gamla soda tidens postvagnar och spinnrockar med : våra dagars bullrande maskiner, Aladdinspalatser och Kaliforniaguld. Men den logiska kärnan, som inneslutes i detta känslo-: samhetens skal, tvingar oss till en slutledning, hvilken jag på inga vilkor kan erkänna, len nemligen, att verlden skulle gå baklänges. Jag har aldrig hört talas om någon idsålder, som ej af en del bland då lefvande nenniskor ansågs för den uslaste och framtod i en djupt förödmjukande motsats till ågon välsignad förfluten tid. Men kristenwetens guldålder ligger i framtiden, ej i det örflutna. Dessa förgångna tider likna landkap, hvilka, insvepta i afståndets purpurlimma, stråla af saftig grönska och öfver;jutas af ett mildt ljusskimmer. Men kunde i endast gå tilbaka och röra vid verkligheen, så skulle vi mötas af månget förpestande räsk och få vandra mången klippig. och mutsig stig. Man kan måhända tycka, att let var den gamla -goda tiden, när riddaren ch bonden åto vid samma bord. Men den örre kunde icke läsa och tecknade sitt bonärke med: knappen på sitt svärd, och den enare ansågs ej så mycket värd: som em fai gt nit AN fn RN ast någon som ej upptäckte att ärans port tod på vid gafvel. . Ministrarne -belägrades ned en störtskur af ansökningar, och lagen tt de siste skola blifva de förste fann en örvånande tillämpning vid detta tillfälle. RN AS