Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 3

IHARG -AAGCIGPGIISTTG JEPpItS TULGe LITTERATUR. Ur det af oss för några dagar sedan anmälda arbetet ,Menniskan i staden af E. H. Chapin meddela vi följande föredrag, som berörer imnen, hvilka för den närvarande tidpunkten äro af stort intresse: Menniskan och Maskinon. Och en lefvande ande var i hjulen. Hezekiel I: 20. Hvilken betydelse som helst den höga syn må hafva haft, från hvilken jag lånat ofvanstående utsago, tror jag mig dock ej hafva förvändt hennes betydelse, då jag tager dessa ord till. motto för det ämne vi denna afton skola egna vår uppmärksamhet. Jag känner intet uttryck som kortare och mer bestämdt betecknar det förhållande jag vill antyda mellan menniskan och maskinen: mellan dessa mäktiga häfstänger för mensklig verksamhet och den lefvande tanken, som arbetar i och genom dem. Och om än en gudomlig ande uppenbarade sig i den strålande syn, som brann för profetens ögon, månne det icke äfven är en gudomens ande som framlyser i hvarje mensklig företeelse, i sjelfva arbetarens verk, der han står omgifven af tusentals hjul. Om någon skulle uppmana mig att nämna något utmärkande drag, hvarigenom vår tid skiljer sig från den förflutna, hvarigenom han erhåller en egendomlig och ärofull utmärkelse, skulle jag säga, att han är maskinernas tidsålder. Vi äro fast förvissade om att vår tid bär i sitt sköte något bättre än blott materiella triumfer. Frukterna af förgångna tiders tankar och verk genomgå vårt tidehvaif i en allt bredare strömfåra af kunskap, frihet och broderlighet. Men medlen för detta ideernas och grundsatsernas utbredande ligger i dessa jättar af jern, dessa blixtsnabba budbärare, hvilka nära nog tillintetgöra afstånden på detta ofantliga klot och bringa dess omvexlande händelser till mönstring i ett dag-. blads spalter. Likasom föregånga slägten, in-j träda äfven vi på fält, som de bortgångna uppodlat, samt njuta frukterna af deras arbeten och mödor. Men dessa kraftfulla verktyg, hvilka sammantränga tid och rum, begåfva ett halft sekel med hvad årtusenden ansett omöjligt, men likväl genom -sina förarbeten bragt till utveckling: Om vi antaga :! tidpunkten för de amerikanska och franska i revolutionerna som gränsskilnad och kasta j våra blickar på ömse sidor om skiljelinien, . förefaller oss afståndet på denna sidan som. ett årtusende. Utmärkt för lysande upptäckter i alla grenar af de fysiska vetenskaperna, jc må äfven vårt tidhvarf med skäl kallas ettj: vetenskapens. Men hvad som ännu mer utmärker det är användandet af naturens våldsammaste och finaste elementer för de mest alldagliga behof; naturens vilda krafter ha blifvit fångade och tämda. Besök hvilken fabrik som helst och se, huru vi förvandla naturens mäktiga elementer till lydiga arbetare åt oss! Se, huru den höga naturen ödmjukar sig och trälar för oss! Utan föda, utan möda, utan trötthet arbetar hon dag och natt vid väfstolen och jublar högt i ge surrande hjulen. Se, huru omsorgsfullt fipgrar af jern reda och sortera och muskler af jern hålla fäst sina kraftfulla tag, huru ofantliga maskiner löpa fram och åter, lydiga den minsta vink, på samma gång som krafter, hvilka sönderslita jordens ådror och uppkasta vulkaner, spinna trådarne till barnets Iden och väfva blommorna i damernas sien. Jag tror således, att vi med skäl kunna kalla denna vår tid en maskinernas tidsålder. Denna mekaniska verksamhet är icke en egendomlighet för stora städer, utan söker snarare efter utrymme för att kunna vidare utbreda sig; man kan få se hennes rykande signaler sväfva öfver tusen dälder och höra ekot från hennes mäktiga pulsar klappande bland de ödsligaste höjder. Emellertid finnes denna tidsandans riktning tillräckligt utvecklad inom vår stad för att i detta hänseende kasta sitt ljus öfver mensklighetens tillstånd i stora städer. Om mina öfversigter blifva allmänna, är det derföre, att jag hvarken har tid eller utrymme att anföra en mängd statistiska enskiltheter och uppgifter, som tillhöra detta ämne. Grundtonen i mitt närvarande föredrag finnes angifven i sjelfva texten: — Ty en lefvande ande var i hjulenn. Först och främst antyda dessa ord, att förhållandet mellan menniskan och maskinen är det af nytta och hjelp. Den första tanke, som tränger sig på oss vid betraktandet af dessa Ar da sn de SAR ri LLA KR RN EA AE bi re mn en EN tta Osman åsyftade ingen större noggrannhet och fann sig belåten med den han fått. Han skref blott ofördröjligen till sin svärfar och bad honom skaffa sig en befattning närmare hufvudstaden. Denne härledde hans begäran från en berömlig: ärelystnad och skref ett svar, som anlände sex månader efter ansökningens af-s gång. Sökandens önskan vore välgrundad, t mente paschan, och ingenting hindrade att få ln den ti:lfredsstäld, men man måste icke hasta, If utan afvakta passande tillfälle att kunna görajs ett godt notvarp. k Detta var ej tomma ord. Osmans gynnare fu hade fast beslutit att i flykten fånga den för-d sta hästsvans, som han kunde nå, för attderk med pryda sin mågs rangtecken. Lyckan ärln ej heller alltid döf och blind; sommaren derpå (I rasade farsoten i turkiska rikets hufvudstad,t och åstadkom ansenliga luckor i pascharnesa leder... Divanen trädde tillsammans alla da-s gar, och på en hel månad var frågan blottj(d om hästsvansar att utskiftas Aldrig såg man(C någonting dylikt förr. : Redan hade listan pålZ7 de sjelfskrifne efterträdarne hunnit genomgås, )t listan på dem, som i rangordningen följde!s omedelbart efter pascharne; redan hade man n PR REUTER 9 SIA TAMARA sö SPEARS VIKON. NE LA ä 1 få DI Ve Uno