landen åt Osman, som Osman hade begagnat att skicka underrättelser till Zobeideh. Han fick höra att en bekant ärnade resa till den stad, der Osman nu vistades, och sände med honom ett bref, hvari han bad Osman höra och lita på hvad brefbäraren hade ätt berätta, Men brefbäraren hade aldrig förut hört talas om Osman eller hans familj; endast åf hans gamla morbror hade han inhemtat en något oredig historia, som gubbens vältalighet icke gjorde tydligare. Sedan bade han tillbragt tre eller fyra veckor på resan. Man kan så-. ledes icke undra på om de nyheter han förde med sig till kaimakanen voro föga noggranna. Hvad Osman efter berättelsens afbörande icke kunde betvifla var att han hade förlorat fyra barn; men hvilka och genom hvad sjukdom? ... Minnet af Zobeidehs vilda blickar jagade en rysning igenom honom, och han fattade till och med det hjeltemodiga beslutet att resa hem och frälsa de barn han ännu hade i behåll; men. hans vanliga lättsinnighet fick snart öfverhand igen, och han sade: Jag har mistat fyra barn inom några dagar; men detsamma har händt andra ock. Det var en stor olycka — en stor sorg; men Allah är allsmäktig! Hvad jag nu har att öra är att sätta de öfriga i säkerhet mot så äna olyckshändelser. För det ändamålet måste man likväl först veta om de ha dött en natirlig död, eller om det har skett genom den förskräckliga Zobeidehs händer... Låt se! Hon hade fyra barn, Maleka tre, Nafize ett och Ibrahima ett; jag har mist fyra; hvilka, vet jag icke. Om deras död är Zobeidehs verk, så är det icke hennes egna, som dukat under; följaktligen äro dessa gvar och löpa ingen fara. Om deremot åter Zobeidehs egna barn ha omkommit, så bevisar det att hon icke haft sin hand med i olyckan, och jag har då intet skäl att fråntaga henne mittför