Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 2

ka hindra henne från att angifva mig. Ack! Jag märkte snart att mina försigtighetsmått hade varit fåfänga: du visste allt. Dig, Kassiba, som jag älskade af hela min själ, du, hvars kärlek hittills har utgjort min enda glädje, du hatade mig, du bestämde ,mig åt de grymmaste straff. Detta var ett dödshugg åt mitt hjerta. Jag gret många bittra tårar; men — jag svär det — jag ryste för tanken på att försäkra mig om din tystlåtenhet på samma sätt som om de andras. Må hon lefva sade jag till mig sjelf. Må hon lefva att förbanna mig, att öfverlemna mig åt lagens hämd, att nedkalla öfver mitt hufvud hat och afsky af allt hvad jag har kärt — af min make — af Maleka — af mina egna barn! Mot henne skall jag aldrig försvara mig; för min hand skall icke ett hår falla från hennes hufvud! — Jag har märkt din fruktan och funnit fåfängt att skingra den, om jag fortfore att dölja sanningen angående dina syskon. Min röst har förblifvit vanmäktig, och läkaren försäkrar, att det är din själ som är sjuk. Lyft derföre upp ditt hufvud, da, mitt älskade barn! Du har icke fått nåonting, som kan förkorta ditt lif. BUf åter frisk och trygg, och må det sedan gå med mig som du villl När Zobeideh yttrade detta, väntade hon nästan att få se Kassiba, lydig hennes uppmaning, stå upp ifrån sin sjukbädd och än en gång hoppa omkring i harem; ty i mån som hennes bigt fortskred , hade hon känt sina marter så förfärliga, att hon icke kunde tro dem vara ofruktbara. Men Kassiba höll alltjemt händerna för ansigtet, och hennes tårar upphörde icke. Bestört öfver denna tystnad och föreställande sig att hon ännu icke lyckats öfvertyga henne, begynte Zobeideh åter bedyra och taga himlen till vittne, att hon aldrig traktat efter