Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 1

deras ungdomsnycker och var långtifrån att vredgas på dem derför. Olyckligtvis, när jag efter Ahmeds död förebrådde mig min grymhet vid minnet af hans plågor och gjorde det löftet att icke mera straffa den oskyldiga, öfverraskade Ismael mig gråtande vid barnets lik. Hvarföre öfverlät han mig icke åt min ånger? Han beskylde mig för att låtsa en sorg, som han påstod att jag icke kände, och när jag frågade honom, Hvarföre han mot mi förde ett. sådant språk, svarade han med kal och sträng ton, att alla mina brott vore honom bekanta, att jag hade bedragit hela verlden, och att han ärnade anklaga mig-hos sina föräldrar, och isynnerhet hos sin far, som skulle komma att hata mig. Hvarföre talade han så? Hvarföre stälde han sig i vägen för mina vapen? Allah förblindade honom. Månne det skedde för att störta honom och rädda mig? Jag ansåg otacksamt emot Allah och hans heliga profet, om jag vägrade begagna deras vink och taga min tillflykt till de utvägar, som alltid lyckats mig så väl. Du har sannolikt icke märkt det, men jag sökte sorgfälligt hindra, att Ismael icke måtte blifva -ensam med någon annan än mig under sina sista stunder. Jag var.angelägen att upplösa denna sqvallerkedja, som mäste rycka mig i bråddjupet, om den finge tillväxa oupphörligt. Himlen hade befalt annat, När jag trodde Ismael vara död; lemnade jag hans rum, der jag tyckte mig qväfvas, och när jag kom igen — hvad fann jag? Ismael ännu lefvande och tagande ett löfte af Dundush, att hon skulle angifva mig hos morbror. Kunde jag stanna då? Hvarföre skulle jag sparat. hennes lif, efter att hafva uppoffrat hans? Jag hade gått för långt, för att sluta nan jag befann mig i säkerhet. Denna gången vidtog jag alla anstalter jag kunde tänka it, för att hastigt låta Dundush dö och tilli