Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 1

makt i denna blindhet hos min orättvise make. Detta barn var en beständig påminnelse om dess mor. Kort sagdt... förskräcks icke, Kassiba, vänd dig icke bort, samla allt ditt mod för att höra mig till slut: ... det är jag, som har dödat Ahmed ...n En tystnad, för flera minuter, följde efter denna bekännelse. Det var den första, som Zobeideh hade gjort, och hennes ord genljödo sällsamt i hennes egna öron. Antingen hon var alltför mycket förtrogen med sitt ämne, eller en inre och hemlig makt lade den plågsamma bigten i hennes mun, tyckte cirkassiskan sig höra en främmande Töst uttala de ord, som nyss halkat fram öfver hennes läppar. Samma dåd, som hon burit så länge inom sig, föreföll henne helt nytt, och hiskligt i sin nyhet. Denna qvinna, som aldrig glömde någon oförrätt, som med döden besvarade hvarje skymf, som på oskulden hämnades förnärmelsen, som i kretsen af en talrik familj sådde omkring sig död och förtviflan, denna qvinna förfärade sig sjelf. Aldrig hade hon hört någon lefnadsteckning lik sin, och hon frågade sig sjelf mer än en gång, om hon icke öfverskrede verkligheten. Men hennes samvetes obevekliga röst svarade högljudt: Hvad du icke härdar ut att höra utan rysning, det har du gjort ändå, och du skall göra det alltid, utan ånger, utan samvetsagg. Och Zobeideh fortsatte sin bigt, förskräckt öfver sig sjelf, men fast besluten att lida allt för att, om det ännu vore tid dertill, rädda det barn, som hon älskade. — Barnet hade vid eirkassiskans sist uttalade ord gömt sitt ansigte i kuddarne och snyftade blott. Du har kanske märkt,, återtog Zobeideh, att barnen hågon tid bortåt icke visat mig samma tillgifvenhet som förut, Det bedröfvade mig, ty jag älskade dem alltjemt; men jag härledde den ovanliga kallsinnigheten från