Aftonbladet – 27 augusti 1858, sida 2

jdades lättare, likasom om en stor tyngd blifvit lyftad ifrån hennes bröst, och visade sig mera lugn, ehuru alltjemt tankspridd. Osmans morbror var en god turk af gamla skolan, måttligt begåfvad af naturen på förståndets vägnar, genom lättja och sinnlighet förstörd fullkomligt under en lång lefnad, och satte numera icke värde på nägonting i verlden, utom sin pipa och sin kaffekopp. Det var åt denne kraftfulle muselmans: beskydd som Osman hade anförtrott sitt hus under frånvaron; och till honom hade cirkassiskan föreskrift att vända sig i alla vigtiga eller kinkiga omständigheter. De begge barnens hastigt efter hvarandra följande dödsfall måste utan fråga räknas bland sådana omständigheter, vid hvilka morbroderns anlitande vore oundvikligt. Zobeideh begrep svårigheten att längre bibehålla tystnaden inför denne; men bon kunde icke heller betvifla att ju Ismael hade anförtrott sina misstankar åt Dundush; och huru slö gubben än måtte vara, så skulle han ganska säkert qvickna till vid dylika uppenbarelser, Dundush får hufvudstupa skickas till sina bröder; efteråt bjuder man den gamle herren till palatset Jag lånar Zobeidehs hånande ord, som bäst uttrycka den fräcka känslolöshet, hvari hon redan försjunkit. Efter öfvermorgonen skulle Osmans morbror alltså kalläs, men före öfvermorgonen skulle Dundush äfven hafva upphört att lefva; tanken på en farsoti huset skulle genom så många hastiga dödsfall vinna desto mera sannolikhet. När Zobeideh drog sig undan i sitt sofrum, väntade hon oupphörligt på att blifva kallad till det rummet der de fyra systrarne lågo — Malekas begge döttrar, Nafizes dotter Zetih och hennes egen dotter Anif6; ty giftet omlopp redan i den lilla Dundushs ådror, och Zobeideh hade be