Aftonbladet – 27 augusti 1858, sida 2

höra en qvidan eller gifva något tecken til lif. Vid hvad timma på dagen eller natter upphörde väl stumheten. och orörligheten at härma döden och förvandlas till verklighet! Hvem kunde säga det? Tid efter annan nal kades Zobeideh sakta och lade sin hand än på hans panna, än på hans bröst; men barne darrade aldrig vid detta förfärliga vidrörande Eno gång slutligen studsade Zobeideh tillbaka när hon kände panvran iskall och lemmarne stela. Ismael var död. Hade han fört hennes hemlighet med sig : döden, eller anförtrott den åt sin unga syster: Helt och hållet upptagen med föresatsen at hindra upptäckten, som oundvikligt måste medföra hennes undergång, var Zobeideh fär. dig att utan barmhertighet befria sig från hvem det än måtte vara, som kunde röja hennes rysliga hemligheter; hon lagade sig derföre genast i ordning att utspana, om Ismaels yngre syster hade mottagit. förtroenden af sin bror, och visste innan kort hvad hon hade att rätta sig efter. Följande morgon begagnade detta barn, som hette Dundush, ett ögonblick, då hon kom et! vara ensam med Zobeideh, för att fråga helt sakta och utan att våga se på henne: .Skulle det icke vara väl att låta säga till åt vår morbror att så många ha dött här? Cirkassiskan begrep genast att hon var förrådd och att den lilla flickan endäst väntade på morbror för att berätta honom allt, enligt Ismaels tillsägelse. Hon tog en vänlig . min och låtsade gilla den lillas förslag, försäkrans de henne, att hon redan efter Ahmeds död hade skickat bud till den, som barnen kallade morbror (som i sjelfva verket var Osmans morbror), men att han icke hade kommit, derföre att han var uppehållen på landet för en dag eller två. Hon väntade honom likväl senast till nästa öfvermorgon. DundushZan