Aftonbladet – 26 augusti 1858, sida 3

kunde beröfva honom Zobeidehs tillgifvennet, hvilken var i den arma: modrens ögon en borgen för hennes barns säkerhet. Hon frågade Ismael, men fick till svar endast afbrutna ord, uttalade med tankspridd. uppsyn. Hon sökte nu intåla sig, att denna besynnerliga ljushet härrörde från en barnslig nyck, och sökte öfvertyga sin medgemål härom. Zobeileh bade icke behöft Malekas anmörkningar ör att värseblifva Ismaels tvungna vVäsende. Hon dolde sin förtryteise för Maleka, men var icke mindre djupt sårad för det. Zobeideh ville vara omtyckt; det var icke blott ett beliof för hennes hjerta. utan en tillfredsställelse för hennes högmod. Vi ha nämt att hon utöfvade ett slags tjusningskraft på barnen i utbyte mot den verkliga kärlek hon Hyste för dem, och som kom henne att. till och med föredraga några bland -dem framför sinå egna. Hon var stolt öfver att höra sin omgifning hviska: ,Hvad kan det vara hos Zobeideh, som gör att alla barnen hålla så af henne? Hon ensam har en sådan makt med dem; endast hon förstår att hejda deras gråt. deras häftighet och deras nycker,. Zobeideh visste att allt detta var sannt, och hon var både stolt och förnöjd deröfver. Ismael var den förste som sökte undandraga sig förtrollningen; och hvad som var mer: han lyckades. Det skedde helt anspråkslöst, det var hvarken förakt eller hat, iklädt ett sträft yttre; cirkassiskan märkte tvärtom tydligt,-att--hansökte vara artig och uppmärksam emot henne: Hans vedervilja måste hafva rotat sig ganska djupt, föf att så stanna qvar i ett ungt hjerta, under oupphörliga ansträngningar att icke förråda dens Malekas gon egde öfver sina syskon det välde, som -ettallvarsamt barn alltid-eger öfver de ystra. Ingenting förvdmjukar barn så mycket som att se föremålen för deras tycke föräktäs af en person, som de -beundra; jag har stundom sett dem sluta sig till den förföljde, men aldrig till den föraktade; i: det fallet sakna de allt ädelmod. Zobeideh kunde märka en dag vissa tecken till köld inom