2, Ismael och Kassiba. När Osman och Maleka stodo färdiga att resa, greps cirkassiskan af ett ibland sina ohyggligaste anfall. Hon grubblade på något nytt våld, något nytt offer. Men hvem skulle hon nu offra? Honom? Aldrig! Sig sjelf? Var det ej sig sjelf hon marterat alltifrån början af alla dessa. hemliga stormar? Bade hon ej plågat sig nog? En olycka, som hon aldrig trott vara möjlig, föll öfver henne som ett åskslag; Osman aflägsnade sig! — Det skedde väl endast för en tid; men huru skulle hon uthärda dessa ensamhetens dagar? Huru lefva, skild ifrån Osman? Han var borta; Zobeideh såg sig omkring. Hennes ansigte var ännu blekare än vanligt; hennes blick, förut så mörk, tycktes ha slocknat alldeles. Hvad hade hon då sett? Hade någon af hennes slafvinnor utvecklat sig till en-glindrande fjäril ur sin puppa? Nej: fulhet omgaf henne öfverallt; den enda skönhet som vågade blända i detta harem var barnens skönhet. Barn! Men hvem tillhörde dessa? Osman? Och hvem vidare? Och Osman älskar dem måhända... Om han älskar dem, hvarföre har han lemnat dem åt henne? Hvarföre har han anförtrott dem åt henne?... Zobeideh ryser, hon fasar, hon bäfvar för sig sjelf; den tanka, som genomflyger hennes själ, är henne afskyvärd och återkallar henne ett ögonblick till menskliga känslor; men hon darrar: hon vet alltför väl att mordiska tankar ega för henne en omotståndlig dragningskraft: att hon är liksom förhexad af dem, vanmäktig emot dem. O! Må Osman återvända snart, eller skall den eländiga duka under för frestelsen! Just i det ögonblick då dessa hemska vidunderligheter skakade hennes själ, var hon omgifven af bejens barn. De äldsta höllo på att lära. läsa under hennes tillsyn, medan de två yngsta, Illa Ahmed, Ibrahimas son, och Malekas yngsta dotter, hade satt sig på sin fostermors knän. Ahmed gömde sitt blomstrande ansigte i vecken af 7obeidehs drägt och på