kassiskans tilltag från ett behof att intrigera, att uppgöra brottsliga anslag, och möjligen äfven från någon hemsk nyfikenhet att fullfölja sitt. chyggliga värf såsom ett slags rön. Hvad som skulle kunna låta förmoda att ett eget slags vansinne bemäktigat sig Zobeideh denna gången, var, att sedan hon. ändtligen sett giftet verka på lilla Ahmed, tillbragte hon en hel dag med feberaktig omsorg vid det sjuka barnets hufvudgärd och sökte, alltför sent, att åter afvisa den död hon hade manat fram. Hon hade -förut förnyat giftsatserna, som icke verkat efter hennes väntan, och hon stannade qvar hos offret, spanande efter de i hennes tycke alltför långsamma verkningarne. Ändtligen röjde Ahmeds ansigte upplösningens tecken, och att dödsstunden var inne. Hvad gör Zobeideh nu? Är hon belåten? Ilon störtar till sitt laboratorium, söker upp en flaska; kommer andfådd tillbaka till barnet, som hon förgäfves söker förmå att taga in denna nya dryck, hvilken icke är annat än ett motgift. Med samma hand, som räckt giftet, bjuder hon nu den räddande drycken. Hon skulle i detta ögonblick velat gifva sitt eget lif för att frälsa barnets; men vid Ahmeds vanmäktiga försök att svälja motgiftet kände hon sin vanmakt; hon slängde flaskan på golfvet och ropade: : Du också drifver mig vidare! Du lydde mig, när jag nyss bjöd dig en dryck,som ger döden, och du förskjuter hvad som förmår rädda dig! Du vill icke att jag skall träda tillbaka; jag visste det nog. — Och lutande sig ned öfver barnet, omslöt hon det med sina armar, öfverhöljde det med tårar, kyssar och smekningar. För första gången var Ahmed känslolös derför. Vid anblicken af detta barn, som hon dödat, var Zobeideh likasom tillintetgjord. -Kväbös ande vid hufvudgärden, med armarne utsträckta tvärtöfver sängen och hufvudet nedryckt i kuddarne, föll hon i ett slags slum: ner, uppfyld af rysliga drömmar, som likväl cke beröfvade henne medvetandet om verkigheten, hvilken var ännu mera ryslig. Räckte