sökte dölja för henne. Han hade rest för at fly henne; han hade bedragit henne; han ärnade lefva skild ifrån henne, derföre att hennes närvaro och hennes kärlek voro honom till besvär. När budbäraren hade slutat sit långa tal, som han lärt sig utantill, gaf lilla Ahmed till ett skrik och rullade på golfvet: Zobeideh hade nemligen rest sig häftigt upp och, ännu hållande Malekas lilla dotter i sina armar, släpt den lilla gossen handlöst ifrån sig. Malekas äldste son, som kunde vara åtta eller nio år gammal, sprang och hjelpte upp det stackars barnet och sade med vredgad och förebrående ton till Zobeideh: Hvarföre gjorde du min bror illa? — Zobeideh suckade, bleknade och skakade på hufvudet. Hvarföre retar du mig? — mumlade hon med låg röst. — Är du rädd att jag skall glömma dig? Lilla Ahmed var till utseendet mycket lik sin mor Ibrahima; men han var intagande till lynne och skick. Hans ungdomliga behag räddade honom likväl icke; samma dag fick han konvulsioner. Zobeideh hade beslutit att han skulle dö fort, ty hon fruktade för att böra hans qvidan och jemmerrop. Han måste dö,, sade hon, men jag vill icke se honom plågas. Hon hade likväl missräknat sig på giftets mängd och verkan; och för öfrigt är lifvet så segt och af naturen begåfvadt med så många hjelpmedel vid denna ålder; barnet plågades. men dog icke. — Afstod Zobeideh från sitt ohyggliga förslag? Hon stod fast dervid, utan att kunna göra sig sjelf reda för orsaken. Den person, af hvilken jag hört denna olyckshistoria, och som dels inhemtat den genom berättelserna inom barem, dels af Zobeideh sjelf, hade svårt att begripa 7obeidehs envishet vid det nyss omnämda tillfället. Zobeideh befann sig då i första öfversvallningen af sin vrede mot bejen; men denna hetta förklarar blott otillräckligt brottets anledning, emedan faderskärlek icke var någon utmärkande dygd hos Osman, och Zobeideh ganska väl visste det, Paschans slägting härledde Cir