stod att hans syster icke kunde se honom, medan denna försäkrade att hon såg honom mycket väl. Zobeideh var dyster, och ändå kände hon på sina kinder och sin hals den friska andedrägten af de små varelserna, som skrattade medan de tvistade med hvarandia, och som omvexlade sina lekar och tvister med att smeka Osmans gemål. j Tunga steg hördes i detsamma på trappan till den stora salen, der Zobeideh och barnen voro. Är det Osman? Är det ett bud, som förkunnar hans återkomst? Har Osman förstått att hon återkallade honom med ängslan, med förtviflan? Det var verkligen ett bud ifrån Osman, men som medförde ett grymt budskap. Osman: kunde icke lemna cirkassiskan i beständig okunnighet om sitt beslut; men för öfrigt bekymrade han sig föga om verkan på henne af budskapets innehåll, så snart han en gång. befann sig långt nog ifrån henne, för att icke höra hennes förtviflans rop eller hennes förebråelser. Budet förklarade således, på Osmans vägnar, att bejen hade förtegat den verkliga orsaken till sin frånvaro, för att undvika ett plågsamt afsked, och att så väl hans läkare, som hans vänner och slägtingar, hade ålagt honcm att försöka hvad ett annat luftstreck, en annan vistelseort kunde förmå till hans helsas återställande; han vore tillstyrkt att slita sig lös ifrån allt som hos honom kunde nära hemska minnen, och hade slutligen nödgats gifva efter för sina rådgifvares enträgenhet, i hopp att snart kunna itervända till henne. I Vesterländerna skulle en gift man hafva tillkännagifvit allt detta oenom ett bref; men jag vet knappt att bref brukas i Turkiet till annat än att deri öfversända häfdvunna höflighetsformler eller enkja berättelser. Budet medförde väl ett bref ill Zobeideb, men som ej innehöll någonting vidare, än att Osman bad. Zobeideh sätta tro ill hvad budbäraren hade att framföra muntigen; taga noga vara på sin egen och barens helsa och prisa Allahs namn.f Zobeideh begrep allt hyad Osman ännu