Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 3

lidande för någon annan varelse än den man bon älskade; hon hyste det, oaktadt hon sönderslet bans bjerta; aldrig kände hon något begär att hämnas på honom sjelf: tvärtom, när bon hämnades på hans älskarinnor, uraktlät hon ingenting för att trösta honom och skydda honom emot de alltför djupa själsskakningar hon tillfogat honom. Vid sitt inträde i Osman bejs barenr bade Zobeideh hvarken något omtöcknadt förstånd eller något förderfvadt hjerta; hon var ej oförmögen att skilja mellan godt och ondt; men -hon var qvinna, dv. s. underkastad inbillningskraftens och känslans makt ännu mer än sinnlighetens, De sedebud, som skul!e kunnat hejda henne vid brottets brant; vorö henne obekanta. Qvinnor med dylika anläg och i besittning af alla synbara vilkor för lycka och sällhet finna stundom lifvet odräggt ändå, blott derföre att deras nervsystem förorsakar dem samma känslor, som åtfölja olyckan och tröstlösheten. För sådana -qvinnor äro förströelser oumbärliga; allt som kan skingra deras tankar är att föredraga framr det sinnestillstånd, hvari de annars befinna sig; och detta är orsaken; hvarföre man så ofta, äfven i vårt genom kristendomen hyfsade Europa, ser till skenet lyckliga qvinnor förakta och förkasta sin lycka och i stället välja en med späkningar förenad lefnad, eller fattigdom, eller faror eller sjelfva löden. 4 (Forts. följer.)