Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 3

den beundrar — allt detta bekämpas, motsäges, plånas våldsamt ur hjertat genom andra bud, som man skulle kunna tro påhittade i stunder af dårskap och yrsel; i så skärande mötsats stå de mot mensklighetens naturliga anlag. Hvar menniska, som förkortar sina likars dagar, fullt medvetande om hvad hon gör, är icke kristen, hvad hon än må säga. Söker ej kristendomen göra dråp och mord omöjliga genom budet att älska våra fiender? Säger bon ej: Hämden tillhör Herran! Och när hon förbjuder hvar och en att hämnas för egen räkning, då bemyndigar hon oss icke heller att bämnas för vår nästa. Nej, ett hjerta, dit kristendomens tro verkligen har inträngt, är otillgängligt för allt slags hat och ännu mer för det hat, som skulle kunna öfvergå till mordlystnad. Men buru många verkliga kristna finnas här på jorden? Zobeideh var icke kristen. Hade hon varit det, så skulle kristendomens ljus haft en hård strid att utkämpa mot våldsamheten i bennes vilda. passioner. Uppfostrad uteslutande för att behaga, och af naturen danad att älska med hänförelse och ända till vansinne, måste hennes kärlek och hennes högmod göra hvarje medtäftan om hennes kärleks föremål outhärdligt för henne, Trolösheten hos den man Kon älskade, den ende man hon förmådde älska, emedan hon ej lärt känna någon annan än honom, var i hennes ögon en ryslig olycka och på samma gång en oförlåtlig skymf;: och hon visste icke, att Gud uttryckligen förbehållit sig ensam straffandet af alla oförrätter. Hvarföre — menade hon — skulle hon förlåta sina rivaler? Af medlidande? Men hyste de väl medlidande med hennes artsjukas qval? Funne de ej tvärtom ett nöje uti att inför hennes ögon yfvas öfver sin framgång? ... Zobeideh hyste intet med