Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 3

blotta tankan på en skilsmessa för några veckor tillräcklig för att bringa Zobeideh alldees utom sig... Men förgäfves besvor hon Osnan-att ändra sitt grymma beslut. och att äfven taga henne sjelf med sig, om också blott som en af sina slafvinnor. Hon skulle spela sin roll väl: hvad vore hon i sjelfva verket annat än slafvinna? Hon skulle passa upp på honom och på Maleka; hans slägtingar skulle hon hvarken förorsaka besvär eller kostnad. Osman förblef obeveklig; afresan företogs och Zobeideh qvarstannade hos barnen, sina egna så väl som sina rivalers. Dessa voro tilliammans nio: tre Maleck en liten dotter efter Nafize, Ibrahimas sp son Ahmed och fyra Zobeidehs egna barn. Vi måste här stanna ett ögonblick och se oss omkring; ty jag nalkas den mörkaste afdelningen af det lefnadslopp, jag företagit mig att skildra, såsom ett exempel på den föfvirring och de brott, hvaraf det muselmanska hemlifvet förgiftas till följd at sjelfva sin inrättning. Vi andra afkomlingar af Adam och Eva äro sällsamt oblidkeliga varelser. Vi gå sällan in på att glömma vår bembygds egna förhållanden, när vi betrakta livad som sker i andra länder. Vi.skärskåda det ogerna ur den enda synpunkt, som är möjlig för den, som Försynen gifvit ett annat hem än vårt. Sjelfva lyda viunder Jagar, som vi känna; beundransvärdt uttänkta och uttryckta, omgärda de oss öfverallt och intvinga oss i mått och former, som voro i ordning att emottaga oss, när vi lemnade vaggan; men denna vår ortopediska drägt börs icke af alla det första menniskoparets afkomlingar. Kr:stendomens bud obekanta för största delen af menniskoslägtet. Den del af dessa bud, som Gudsjelf har nedlagt i menniskohjertat: medlidandet; menniskokärleken, vördnaden -för sanningen, det sjelfuppoffrande hjeltemods som hela verl