Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 2

värdet deraf,! och som derföre äro mest oförtjenta deraf. Effendin föreslog följaktligen Osman att utan dröjsmål låta honom införa sig hos den nye gynnaren. Han ångrade sig, sade han, att icke ha anordnat sakerna bättre när han återinförde honom hos Nafizs egare. Denne borde -icke ha bragt honom att förmäla sig med hans slafvinna; ett sådant äktenskap var en verklig mesallians; detär blott en långt underordnad, som man kan förära sin slafvinna till hustru. Padischa, satarazanen, presidenten för tarvzimat, krigsministern, storamiralen — sådana högdjur kunna utan tvifvel tillåta sig att åt en rik yngling af förnäm härkomst förära en sl!afvinna till äkta; men en liten pascha af på sin höjd två hästsvansar!... Nej! Effendin kunde icke sjelf begripa numera, huru han, som likväl uppnått en vacker ålder och vore väl hemmastadd i skick och seder, hade kunnat blunda för någonting så opassande! ) Vid denna sjelfförebråelse råkade effendin förgäta, att den klandrade mesalliansen skaffat honom en ansenlig skänk af paschan, en ännu betydligare af hans storfru och; en tredje ur Osmans egen hand. Denna gången, mente han, skulle han ombestyra sakerna bättre. Den nye gynnaren vore en fullständig pascha, begåfvad på köpet med fyra egna och hemfödda döttrar, och skulle bli förtjust öfver att kunna gifta den ena med Osman. Med lika lätthet skulle hon förskaffa honom ett verkligt embete — icke någon extra befattning, såsom den förra gjort — utan en med lön, och som medförde intressanta och riktande embetsresor. I fall Osman gåfve sitt samtycke härtill, så vore ingen tid att förlora; verket borde gripas an med kraft; han borde förödmjuka den lille gynnaren, genom sina ilande steg på befordringsbanan och ett lysande vederlag för hans aflidna slaf