Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 2

För hans sjuka hjerta fordrades ombyte, olikheter, nyheter: han behöfde frillor, det vill säga qvinnor, som man tager och affärdar efter ögonblickets: nyck. En hemlig röst hviskade åt honom, att hans lif vore förfeladt, och när han lemnade den vankelmodige paschan, egde han ej annat värn emot tröstlösheten och nedslagenheten än harem — ett svagt och ömkligt värn! — Hans lyckliga stjerna sammanförde honom emellertid på gatan med en effendi, en gammal vän af hans slägt, densamme som hade infört honom på nytt hos hans förre gynnare, när hans första harems-bryderier och Malekas råd lyckats återväcka hans ärelystnad. Effendin märkte genast förändringen i bejens uppsyn och hållning, och frågade honöm derom med deltagande och välvilja. Osman var för ögonblicket så uppretad, att han kände ett behof att öppna sitt hjerta; de begge vännerna följdes alltså åt till ett kaffehus, satte sig för sig sjelfva med sina pipor och utbytte förtroenden. Slutet blef ett råd af effendin, som godkändes af Osman utan svårighet. Osman ville icke afstå på nytt ifrån embetsmannabanan, ej heller tilltrodde han sig att fortgå på densamma utan gynnare; han kunde lika litet förgäta de qvinnor han mistat, utan att åtminstone hos något nytt föremål söka en ersättning, och det var tiden för honom att göra ett val, som kunde förskaffa honom nöje och fördelar på samma gång. Effendi var bekant med påschar af alla slag och lika omtyckt af de mest motsatta partiers anhängare. Dagen förut hade han spisat middag hos Osmans förre gynnares mest afsvurne fiende, och talet hade just fallit på bejen, hvarvid pasechan utbredt sig öfver Osmans förtjenster och sin medtäflares lycka att ega en sådan medbjelare. Han hade tillagt, att en dylik slumps ycka vanligen beskärs dem, som minst förstå