Aftonbladet – 24 augusti 1858, sida 3

Likheten emellan den lilla Zeth och Nafize var ej till för honom, och han fortfor att. i len stackars Nilla se ett slags roffogel, som veröfvat honom hans hvita dufva. Detta var itminstone beqvämare än att efterspana någon annan orsak till det hastiga dödsfallet. Förskjuten ur fadersfamnen, saknade det moderlösa barnet likväl icke omsorgsfull vård. ka kände sig genom den döendes häning förbunden att hos Zethå ersätta henne; men hon märkte snart att hon var förekommen hos den lilla flickan genom. Zobeideh sjelf. Jag har förut nämt, att cirkassiskan egde en egen tjusningskraft hos barn, som med häftighet fruktade och älskade henne på samma gång. Utan att hvarken vara öfverseende eller vid jemt lynne, hyste Zobeideh en kanske nyckfullare, men mera eldig och framstående, jag skulle nästan kunna säga mera innerlig kärlek för andras barn än för sina egna. Det var på sådant sätt hon älskade Malekas barn, och likaså, men med ännu häftigare kärlek, Nafizös, Den döende modren hade icke påkallat den; tvärtom, hon hade icke tillåtit någon annan än Maleka ait ra vid hennes dotter, och när Zobeideh ctt sonblick nalkades henne, undföll henne ett så uttrycksfullt skri af fasa och ångest, att Zobeideh hastigt drog sig tillbaka. Månne väl denna fann en sällsam njutning i att nu trotsa dessa förskräckelsebevis, detta förbud, som grafven förstummat? Eller fann hon sig lycklig att i sin själ upptäcka en känsla af idelmod och rättvisa, och en viss tröst uti att kunna åt barnet skänka de omsorger och den moderskärlek, som hon hade beröfvat det? Orsaken måtte nu vara hvilken som helst: den hlla Zeth fann hos Zobeideh en uppriktig och djup tillgifvenhet, som hennes unga bjerta icke dröjde att återgälda. (Forts, följer.)