Aftonbladet – 24 augusti 1858, sida 3

h hända tyckte sig Nafiz6 äfven se det, ty hon upprepade ett par gånger med matt röst: vArma barn! Hvem skall älska dig? Jag! Jag!s ropade tjugo röster på samma gång; men Nafiz6 kunde icke taga dylika utrop cefter orden. Hon skakade på hufvudet, lyfte ögonen mot Maleka och sade: Du!... Strax derefter angreps hon af ett nytt, ännu häftigare qval: hon kastade sig bakut, utstötte et långt jemmerrop och dog. Maleka nalkades nu den stackars bejen, fattade hans hand och drog honom utan särdeles svårighet ut i ett annat rum, ty han var likasom sanslös af det slag, som träffat honom, och hade icke reda på hvad som tilldrog sig omkring honom. I tre veckor var Osman otröstlig och trodde fullt och fast sin sista dag vara snart inne. På fjerde veckan märkte han. till sin egen stora förvåning, att han gick förbi Nafizes rum utan att hvarken dåna eller snyfta. Han trängde till och med in dit, satte sig på den sidan der Nafiz dog, återkallade i sitt minne alla omständigheterna vid det förskräckliga uppträdet — och förblef fullkomligt lugn; väl litet svårmodig, om man så vill kalla det, men icke förtvifiad. Han kände likväl, utan att få saken riktigt klar för sig, att litet förströelse skulle vara bra. Det är tido. sade han för sig -sjelf, att återinträda i verlden; jag kan der gråta obemärkt utan att smitta de mina med min sorg,. Han inträdde således i verlden; men gret der — det gjorde han icke. Enda spåret af hans saknad var en oöfvervinnelig vedervilja för den oskyldiga anledningen till hans smärta, den lilla moderlösa, som hans högst älskade lemnat efter sig. Och likväl liknade hon sin mor; men Osman bej var icke skarpsynt nog för att hos ett några veckor gammalt barn upptäcka en fullt utvecklad georgiansk Hebes majestätiska skönhet,