Aftonbladet – 24 augusti 1858, sida 2

hvarandra som möjligt; men när händelsen eller nödvändigheten sammanförde dem, retade de blott hvarandra inbördes med förtäckt gnabb. I själ och hjerta hyste Nafiz6 ingen kärlek för Osman; men hon visste att hon var tillbedd af honom, och hennes fåfänga åtnöjde sig med: denna dyrkan, som för öfrigt betryggade henne mot alla förebråelser, hurudant hennes uppförande mot sina rivaler än måtte vara. Nafiz förmärkte innan kort att hon skulle blifva mor; men denna upptäckt mottogs icke af de begge makarne med den glädje, som man skulle kunnat vänta hos dem. Nafizå ansåg sig ej behöfva detta nya band för att fjettra Osman, och Osmän förutsåg med missbelåtenhet — nästan med svartsjuka — att en ny varelse skulle innan kort dela med honom hans dyrkade makas tankar och känslor. I mån som dagarne framskredo, kräfde georgianskans helsotillstånd de noggrannaste omsorger. Nafiz, som aldrig förut känt sig illamående, led mycket, och blef lika förskräckt som harmsen deröfver. Slafvinnorna visste snart intet råd vid den unga herrskarinnans otåliga nycker; allt hvad de företogo för att behaga henne ansågs förvändt och misslyckadt. De läckraste anrättningar förkastades med afsky och vrede; den mest oklanderliga uppmärksamhet för hennes toilett tjenade — sade hon — blott att:vanställa henne; hela harem hade blifvit ett helvete, och det var blott i Osmans närvaro som Nafiz6 återfick litet af sitt glada lynne och sin fordna retande liflighet. En olycklig omständighet satte kronan på det allmänna missnöjet. Sedan Nafize fann sig i grossess, förklarade bon sig vara blifven nerysvag, och gaf i denna egenskap lösa tyglar åt sina anspråk på sin omgifnings underdånighet, Bland annat kunde åsynen af barn,