Aftonbladet – 23 augusti 1858, sida 2

Om-Osman, när han tog godnatt af sina gemåler, icke yttrade ett ord hvarken af erkänsla, förebråelse eller förlåtelse åt Zobeideh, så skedde det utan tvifvel af glömska. Zo-, beideh hade likväl väntat ett mera ömt far-. väl; ty hon tvekade en stund att lemna rum-. met, tog ett steg emot honom och stannade. ; Osman märkte det förmodligen icke, och Zobeideh, :som nu hastade efter Maleka, steg jemte henne uppför trappan; som ledde till j deras rum. Maleka gissade temligen riktigt: till de känslor, som 1 detta ögonblick måste föra ett vildt krig med hvarandra i Zobeidehs hjerta, och hon såg på henne, i mening att bringa henne till skonsammare tankar om sin olyckliga rival. Men det ansigte, som visade sig för hennes blickar, hade ett så vildt uttryck, att hon förlorade modet. Hon tänkte, att en natt i tystnad och lugn skulle verka mer än hennes uppmaningar, och teg. Begge gingo med hastiga steg; men när de kommo till dörren för Shemshehs fängelse, hade Zoeideh upplyftat hufvudet och tycktes likasom vakna ur en svår dröm. : Maleka, som trodde att åsynen af Shemsheh icke kunde nu väcka annat än medlidande, sade med sin mildaste röst till Zobeideh: Då bejen har förbjudit mig att trösta den arma flickan, så vågar jag icke gå in till henne och utsätta mig för att på nytt höra hennes jemmer, utan att svara; men du, som icke har mottagit någon bön af henne, gå du ett ögonblick in till henne; se efter om hon tycks dig nog lugn för att kunna tillbringa nattez utan något nytt anfall af yrsel, och säg henne några tröstande ord, i fall du så finner för godt. E Zobeideh, som bar en lampa i handen, svarade icke, men steg in i Shemshehs rum, och Maleka stannade lyssnande utanföre. Zobeideh hade sannolikt stannat strax innanför