Aftonbladet – 23 augusti 1858, sida 2

Shemshehs fängelsedörr, som hon med flit hade lemnat halföppen. Hon lyssnar. Den fullkomligaste tystnad råder öfverallt. Zobeideh inträder, med smygande steg och handen omkring lamplågan. Hennes ögon, innan kort vanda vid mörkret, skåda Shemsheh utsträckt på divanen. Hon är insomnad, djupt insomnad; tröttheten har besegrat själsspänningen;: hon sofver med ungdomens förfriskande sömn, hvarunder allt yttre lif är fullkomligt aflägsnadt. Zobeideh nalkas sakta. Men Shemshehs ansigte är dödsblekt; hennes mun är halföpen; nyss gjutna tårar darra på hennes kinder; fsdines andedrägt är ojemn och äl hon tycks drömma om någonting fasansfullt. Zobeideh träder ännu närmare. I Shemshehs balflösta gördel sitter ännu qvar en liten dolk, med ciseleradt och juvelprydt RA en skänk af bejen. Zobeideh samlar hela sin styrka och sitt mod; hon undertrycker all vidare eftertanka; hon tycker sig ha eftertänkt länge nog och att handlingens ögonblick nu är inne. Hon ställer lampan på golfvet, nalkas divanen, lutar sig öfver Shemsheh, och drager sakta ut dolken ur hennes gördel; den lilla klingan blixtrar ett ögonblick i lampskenet, och ögonblicket derefter har den försvunnit i detta nyss så oroliga bröst. En suck, ett svagt rop, och allt är förbi... Zobeideh tager åter upp lampan och vänder sig mot dörren; hon hör ett buller bakom sig och vänder sig om förskräckt. Men allt är lugnt. Sannolikt var det panelet som sprack någonstädes, eller blåsten som tjöt i den stora spiseln. Hvad det än var, så kom det Zobeideh att rycka till med lampan och spilla ut olja på den persiska mattan. Hon försöker att torka bort fläcken med sin näsduk. Fläcken går ej bort; men hvad betyder det ock? Hvem skall fästa någon uppmärksamhet vid den ? Hon går, stänger dörren noga och är åter i sitt eget